Bollvitmossa (Sphagnum wulfianum) är rödlistad som livskraftig, är en signalart och en Typisk art. Den är även upptagen i art- och habitatdirektivet och betraktas som skyddsvärd i ett europeiskt perspektiv. Den ingår i bilaga 5 vilket betyder att det är en art som kan behöva särskilda förvaltningsåtgärder om det finns risk att den minskar på grund av insamling eller annan exploatering. Direktivet finns för att motverka förlust av biologisk mångfald inom EU.
Mossan känns igen på de klotformiga toppskotten med 7-12 tätt sittande och utstående grenar. De bildar ett rundat huvud som en boll i toppen av varje skott. Mossan kan vara brungrön till brun och har ibland rödbruna inslag men när den växer i skugga är den grön, enligt Artfakta. Stammen är mörkbrun och när man bryter den skall det höras ett litet knak. Det är en storvuxen mossa som bildar mattor i barrsumpskog som hav av gröna bollar. Ofta lever den tillsammans med andra sumpskogmossor som t ex stor björnmossa, enligt Skyddsvärd Skog (Nitare 2019). Den trivs inte på kalkrik mark.
Bollvitmossa är en bra signalart
I boken Skyddsvärd skog (Nitare 2019) kan man läsa:
”Bollvitmossa är en bra signalart inom hela sitt utbredningsområde. Vanligast är den i naturvårdsintressanta tallsumpskogar. Även gransumpskogar med denna mossa har normalt höga naturvärden. Arten indikerar skogsmark med stabila hydrologiska förhållanden och sannolikt även lång skoglig kontinuitet”
Bollvitmossa finns främst i nordöstra Norrland. I Dalarna och Värmland är den sällsynt och endast enstaka ställen med mossan är påträffade ner till Dalsland och Östergötland.