Det är inget vackert porträtt Skogsland publicerar av Christer Segerstéen (24 aug. sid. 6). Han ser ut att vråla ut sin vrede. Vi vet att han normalt ser mer balanserad ut. 

Vad vredgas han över? Att tiden är längre än hans eget liv? Att samhället är duktigare på att ta ansvar än individen? 

Han vrålar väl över att samhället försöker göra sin plikt, att det vill förverkliga de naturvårdsmål som i politiska processer har ställts upp. Han är inte ensam. Skogsägarkollektivet genomsyras av kritik av det nationella naturvårdsmålet i skogen.

Några typiska och återkommande formuleringar av markägarnas hållning i denna fråga är: 

”Att staten i allt högre utsträckning ska köpa in tusentals hektar gammelskog och sedan i princip lägga en död hand över denna förefaller allt mer som en gammeldags och förlegad modell. Man ska i stället använda det genuina engagemanget och intresset för skogen som finns hos de flesta skogsbrukare som i generationer förvaltat och vårdat sina skogar” (Sven Bergström, Forsa, (c), i reportage i HT 17 mars 2006 och i debattartikel i HT 24 aug. 2006) 

”Naturvårdspolitiken hotar mångfalden. Det nuvarande systemet med statligt övertagande av skogsmark med höga naturvärden är kontraproduktivt och onödigt dyrt….. Naturvårdspolitiken effektueras genom att områden med höga naturvärden identifieras i äldre skog och beläggs med restriktioner i brukandet. En försvinnande liten del av dessa områden är föremål för någon planerad skötsel. Tillsammans med ett allt varmare klimat innebär det på sikt en risk att livsmiljön förstörs för de arter man avser skydda. En långsiktigt uthållig strategi borde inkludera en dynamik i avgångar och inväxning av nödvändiga trädslag och strukturer…..skapa höga naturvärden i den yngre skog som utgör 70 procent av skogsmarksarealen….” (Mellanskogs ledning 13 april 2006, i debatt i Skogsland)

”Naturvärdena skapas främst av privata skogsägare genom deras sätt att bruka marken.
När tillräckligt stora värden skapats tar staten över kontrollen och bestämmer
vilka åtgärder som får vidtas.” (Nils-Göran Fjelkner, Skåne, i reportage i Skogsland 16 juni 2006).

”Är dessa schablonmässiga avsättningar … verkligen så unika? Måste så stora arealer
tas ur produktion? Vad säger försök och forskning? Varför är det som regel bara
högproduktiva och fullbestockade marker som har höga naturvärden?”
(Åke Sandström (c), Västerbotten, debattartikel i Skogsland 28 juni 2006).

”Skogen förändras oavsett om vi hugger eller bevarar. Vem är bäst på att ta
hand om den värdefulla skogen? Markägaren som genom aktivt eller passivt
agerande skapar naturvärden? Eller staten, som kan bortse från försörjningsbördan,
och kan stå emot virkesköparnas frestelser? Faktum är att varken markägare eller
staten kan bevara naturupplevelser för alltid. Med fri utveckling blir skogen risig
och otillgänglig så småningom. Även med aktiv skötsel så blir träden gamla och dör
och naturens pärla blir ett sandkorn igen.” (Torbjörn Esping i ATL 29 aug. 2006).
”Det blir inte bättre av den stora inlösen av ädellövskog som nu är på gång, vilken
är dubbelt korkad. Samhället betalar för något man i dag får gratis och lägger en hämsko
på brukandet som är en garanti för att utveckla den skog som vi alla vill ha.”
(Pär Fornling i Vi Skogsägare 7 sept. 2006)

”Reservatsbildning en konstlad åtgärd. Flertalet av de arter som Artdatabanken
beskriver som hotade i Sverige är vanliga i andra länder. Då är de i själva verket
inte alls hotade. …….Med känsla och omsorg har de [skogsägarna] förvaltat sina skogar
från generation till generation. Resultatet har blivit både god virkesproduktion men
också höga naturvärden. Dessa skogsägare upplever det som ett starkt misstroende när
nu statliga myndigheter med tvångsmetoder tar ifrån dem skogarna för att göra naturreservat
av deras livsgärning …… Genom många enskilda markägares fortsatta vård om sin skog klarar
vi mångfalden utan statliga insatser.” (LRF Värmland i NWT 10 jan. 2007).

”När det gäller avsättning för naturvårdsändamål ska vi bevara ett antal miljöer
så att inte miljöfloran utarmas. Men vi ska bruka marken förnuftigt och ta de
hänsyn till natur och kultur som den svenske bonden har gjort i alla tider.
Den som bor på sin fastighet är angelägen om variation och tar tillvara de
värden som finns. Detta minskar behovet av att med tvångsmedel avsätta mark
till natur- och kulturintressen” (Jordbruksminister Eskil Erlandsson, ansvarig
för skogsfrågor, i intervju i Södras medlemsblad 1 feb. 2007).

”Du skogsägare som fått nyckelbiotop, reservat eller naturvårdsområde på delar
av din fastighet, som upplever dig som misshandlad av myndigheterna, som blivit
fråntagen din rätt att själv sköta din skogsgård, som vet att du själv sköter
din skog bättre än tjänstemän – du skall protestera och ansluta dig till detta upprop.
Vi markägare tar ansvar för miljö och natur! Vi finner oss inte i att myndigheterna
tar ifrån oss våra skogar!” (Lars-Erik Klockar, Hässelby, Stockholm, 2 feb. 2007,
i upprop riktat till jordbruksminister Eskil Erlandsson).
 

Det är dock svårt att tränga igenom dessa fraser och förstå vad skogsägarna egentligen menar.
Bryr de sig egentligen inte om naturvård, eller tycker de att de har en bättre teori
och metod för att förverkliga naturvården?

Forskningen visar att naturvärdena i skogen riskerar att förloras om skogsbruket får
fortsätta som i dag på lika stor andel av arealen. Forskningen visar att större
arealer måste lämnas i fred – för de andra arternas skull. Samhället har accepterat
följande som de viktigaste orsakerna till varför växter och djur hotas i
den svenska skogen: Gamla träd avverkas. Död ved fraktas bort. Det brinner för sällan.
Sumpskogarna har krympt genom dikning. Kontinuitetsskogarna minskar genom kalavverkning.
I skogsbruk är avverkning det centrala. Höga naturvärden i skogen beror oftast på att
markägaren har avstått från avverkning och från att frakta bort döda träd.
Den ”oskötta” skogen har högre naturvärden än den skötta.

Skogsägarkollektivet värjer sig mot dessa fakta, mot universiteten, mot forskningen.
I debatten tycks markägarna ifrågasätta grunderna, d.v.s. naturvårdsbiologisk och
skogshistorisk forskning, och de åtgärder som de politiska besluten leder till:
Klassning av hotade arter i rödlistan, avgränsning av nyckelbiotoper, bevarande i reservat,
biotopskydd, skydd inom ramen för Natura 2000 etc.

Ifrågasätter man grunderna därför att man tycker att man vet bättre hur problemet ska klaras av? 
Om det är så, och om markägarna vill att vi ska bry oss om deras påståenden, måste de presentera
den forskning som ligger till grund för påståendena, och beskriva de vägar de vill
gå för att nå sina egna mål. 

En grundläggande fråga är om skogen har drabbats av biologisk utarmning. Resten av
samhället tror på det. Det är därför vi har en naturvårdspolitik i skogen.
Tror markägarna på det? Vilka orsaker finns, enligt markägarna, till att växter
och djur hotas i skogen, om inte de allmänt accepterade duger?

Vi vill att LRF Skogsägarna som representant för markägarna lägger fram bevisen.
Vet de bättre än staten hur naturvård ska bedrivas i skogen?
Vilken forskning grundar de det på? Om markägarna inte kan lägga fram ett
på vetenskap grundat alternativt program för naturvård på den egna marken
har de ingen trovärdighet när de kritiserar den statliga naturvårdspolitiken.
Även den sittande regeringens trovärdighet i fråga om naturvård i skogen
minskar då allvarligt. 

Skydda Skogen

Uno Björkman, Nässjö

Espen Dahl, Selfors

Leif Danielsson,

Anders Delin, Järbo

Jonny och Zara Hallman, Gunnarsbyn

Bertil Helmersson, Öje

Richard Holmqvist, Falun

Anders Janols, Tuna-Hästberg

Sebastian Kirppu, Malung

Per Larsson, Arvika

Catharina Lihnell Järnhester, Figeholm

Bernt-Erik Nordenström, Sorsele

Håkan Pettersson, Lidköping

Göran Rönning, Gimsbärke

Viktor och Kata Säfve, Hjortkvarn

Torbjörn Westerberg, Gunnarskog

Staffan Åström, Krokom