Anders Delin
Publ. I VÄX 2/2006

Sötgräset Cinna latifolia är i rödlistan placerad i kategori VU och hör alltså till de hotade arterna. Sötgräset är i landskapsperspektiv en skogsart, som växer långt från hus och verkar sky mänskliga aktiviteter, både inom jord- och skogsbruk. Å andra sidan verkar sötgräset undvika träd och de flesta andra skogsarter, inte minst andra skogsgräs. Det flyr upp på lågor, stubbar och block och står helst utan rotkontakt med andra kärlväxter, men samsas på block med harsyra, stensöta, hallon, rönn och ytterligare några arter (Oxalis acetosella, Polypodium vulgare, Rubus idaeus, Sorbus aucuparia).

Sötgräsets ståndortskrav är svåra att förstå sig på. Det växer gärna intill bäckar med blockiga stränder och i raviner med fuktigt finkornigt isälvsmaterial, men också på block fjärran från vatten, både nedom branter och i plan skogsmark och på ett ställe till och med på krönet av ett berg, bland renlavar. Trots dessa ytterligheter i dess val av växtplats finns kanske ändå det gemensamma draget att sötgräset gynnas av beskuggning och hög luftfuktighet. Soliga sommardagar känns det ofta svalt där det växer.

Jag har inte hittat särskilt mycket i litteraturen om sötgräsets reaktion på skogsbruk. Torbjörn Rynéus (1988) har beskrivit hur sötgräs reagerar på slyskogens uppväxt på ett hygge. Det var på berget Vädertupp i Rättvik, Dalarna, där sötgräset hittades 1917. Det växer där längs 300-400 m av en bäck. År 1967-68 kalhöggs lokalen, planterades 1970-71 och lövröjdes 1984. I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var sötgräset där både högvuxet och talrikt. 1987 och -88 hade det minskat kraftigt både i antal och storlek, synbarligen på grund av konkurrens med annan vegetation, t.ex. brunrör Calamagrostis purpurea. På en provruta fanns där 33 vippor år 1984, men bara 5 vippor år 1988.

Jag har följt sötgräset på den lokal där det först upptäcktes i Sverige, Älvåsbäckravinen i Hassela i norra Hälsingland, i gammal granskog, på hygge och i slyskog (Delin 1986 och 1992). Med mitt återbesök 2005, då det växte i ung gråalskog Alnus incana, blir det sammanlagt 23 år. Tyvärr var en stor del av skogen i Älvåsbäckravinen redan avverkad när jag började min undersökning, men längs en 60 m lång sträcka av bäcken stod skogen tät när jag första gången räknade sötgräsplantorna.

Älvåsbäckravinen
Älvåsmassivet består av topparna Luråsen, Bramås, Högbacken, Högåsen, Älvåsen och Nyvallsberget. Högst når Luråsen, 493 meter över havet. De övriga når också över 450 m.ö.h. Omgiven av dessa berg ligger Älvsjön på 385 m.ö.h. Från Älvsjön rinner Älvåsbäcken nedom Älvåsens sydöstra brant mot NO till Hasselasjön på 121 m.ö.h. Ovan högsta kustlinjen (250 m.ö.h.) passerar bäcken genom massiva sandlager där den har grävt ur en djup ravin ända ner till den underliggande blockiga marken. På djupaste stället är ravinen omkring 15 meter djup. Bäcken rinner här i brant sluttning mellan små och stora block. När bäcken närmar sig högsta kustlinjen blir ravinen grundare och där nedom delar sig bäcken i flera grenar i den av havet urspolade blockiga marken. Här är bäckloppet mindre brant. Till slut rinner bäcken genom flack mark mellan gårdarna Fagernäs och Haddungsnäs ner till Hasselasjön.

Stora delar av Älvåsens ostsluttning och även Älvåsbäckravinen kläds av granskog Picea abies av hög bonitet med örtrikt fältskikt. Där förekommer flerstädes trolldruva, blåsippa, måbär, vårärt, skogsvicker, stinksyska, try, torta, skogssallat och hässlebrodd (Actaea spicata, Hepatica nobilis, Ribes alpinum, Lathyrus vernus, Vicia sylvatica, Stachys sylvatica, Lonicera xylosteum, Cicerbita alpina, Mycelis muralis, Milium effusum). I Älvåsbäckravinen tillkommer strutbräken, lind, underviol, dvärghäxört, sötgräs och skogssvingel (Matteuccia struthiopteris, Tilia cordata, Viola mirabilis, Circaea alpina, Cinna latifolia, Festuca altissima). I en grundare ravin söder därom, utan bäck, men med en källa, finns köseven (Agrostis clavata).

I Älvåsbäckravinen är skillnaden mycket stor mellan den brant som vetter mot SO och den som vetter mot NV. Det mesta av den nämnda ört-, gräs- och ormbunksvegetationen finns i den sydostvända branten. Branten mot nordväst kläds till största delen av blåbärs- och lingonris (Vaccinium myrtillus, V. vitis-idaea) med inslag av föga krävande örter och gräs.

Fram till 1970-talets början stod ungefär 100-årig granskog i ravinen och på större delen av Älvåsens ostsluttning. Under de följande åren har Älvåsbäckravinen med omgivningar kalavverkats i etapper. Älvåsbäcken löper nu, år 2005, genom gråaldominerad ung lövskog med ett rikt buskskikt, där hallon, try och måbär ingår och där planterad och spontan gran fortfarande håller sig nere i buskskiktet och inte märks särskilt mycket.

Sötgräs i gammal granskog, på hygge, i slyskog och i gråalungskog
Genom en lycklig slump hann jag detaljinventera en del av Älvåsbäckravinen just innan den kalavverkades och kan nu överblicka vegetationsutvecklingen, särskilt sötgräsets, i sluten granskog, på hygget, i slyskogen och i den åter ganska slutna skogen, som dock nu består av gråal och är skuggig bara under sommarhalvåret. Tyvärr är det bara en sträcka på 140 m längs bäcken som på det viset kan beskrivas, och inom det området bara en sträcka på 60 m där sötgräs någon gång har observerats. Inventeringen är dock beträffande sötgräset detaljerad och hållpunkterna i terrängen precisa, varför jag tycker att även detta lilla material tillåter slutsatser.

Första inventeringen gjordes i gammal granskog 15 sept. 1982. Vintern 1982-83 avverkades den skogen med motorsåg. Ett glest bestånd av lövträd, mest gråal, lämnades. En traktorväg anlades över bäcken i nedre delen av ravinen, där den inte är så djup. Det går inte att köra i ravinen på grund av att sluttningarna är för branta. Virket vinschades därför upp till övre ravinkanten, där även större delen av grenarna lades av. Granplantor sattes 1986. Inventeringar av sötgräs upprepades 5 aug. 1986, 27 sept. 1991, 1 sept. 1993 och 9 okt. 2005, på tre år gammalt hygge, i åtta år gammal slyskog, i tio år gammal slyskog och i tjugotvå år gammal gråalungskog.

En lina med markering för varje 10-tal meter spändes längs bäcken från ett lätt igenkännligt block mitt i bäcken, i övre, sydvästra, änden av inventeringsområdet, vid koordinaterna 688295 155019. Alla kärlväxter inom varje 10-meteravsnitt antecknades (redovisas dock inte i denna artikel). För sötgräs antecknades även antal plantor och/eller antal fertila strån. Ungefär nedre hälften av ravinsluttningarna medtogs. För sötgräs innebar detta ingen begränsning, eftersom alla plantor som någonsin har observerats där har stått i omedelbar anslutning till bäckens huvudfåra eller någon av dess mestadels torra bifåror. Varje 10-metersavsnitt tog 15-30 minuter i anspråk. Vid inventeringen 2005 mätte jag både med en lina och med GPS-apparat.

Längs den övre, sydvästra, delen av det detaljinventerade området, omfattande 80 m av bäckloppet, har jag aldrig sett något sötgräs. Längs den nedre, nordöstra delen, 60 m, fanns år 1982 46 plantor.

År 1986, tre år efter kalavverkning, var det nästan omöjligt att räkna antalet plantor på grund av den yppiga hyggesvegetationen som effektivt dolde många sötgräsplantor. Vipporna var lättare att urskilja, och jag räknade till 105 vippor, varav några stod uppströms, utanför det område där det fanns sötgräs 1982. Många av de synliga plantorna var då större än 1982. De observerade 105 vipporna innebär en ökning av antalet plantor, men hur stor denna ökning är går inte att säga.

År 1991 var fortfarande annan vegetation så störande att antalet plantor inte kunde räknas. Då sågs bara 10 vippor av sötgräs.

År 1993 fanns 5 vippor.

Vid inventeringen i gråalungskog 2005 var fältskikt och bottenskikt åter tämligen lätta att se, och sötgräsplantorna utanför det detaljinventerade området var ungefär så stora som 1982. Trots ca en timmes letande fann jag då inte en enda sötgräsplanta inom det detaljinventerade området.

Trots långvarigt sökande kan man känna sig osäker på om man har förbisett sötgräsplantor. Den negativa utvecklingen är dock alldeles säker på en dellokal. Femton av de år 1982 räknade plantorna växte på en grov gammal tallåga, som vilar diagonalt över bäcken. Denna var lätt att identifiera vid de följande inventeringarna, och hade ännu 2005 nästan ingen vegetation och framför allt inga sötgräsplantor.

Sötgräs på hygge, i slyskog och i gråalungskog
Jag har räknat sötgräs även inom det 130 meter långa avsnitt av bäcken som i NO gränsar till det detaljinventerade. Där gjordes första inventeringen 1-2 år efter avverkningen. De fortsatta inventeringarna visar utvecklingen under de första åren av kalhyggesfasen och under igenväxningsfasen till slyskog och ung gråalskog.

Inventeringen 1982, just efter avverkningen, gav 57 vippor. År 1986 fann jag 193 vippor, 1991 60 vippor och 1993 36 vippor. År 2005 upptäcktes vid en hastigare genomgång ändå färre vippor.

Dessa resultat visar en liknande tendens som räkningarna inom det detaljinventerade området, med ökning under den första hyggesfasen och minskning när vegetationen åter sluter sig.

Inom detta avsnitt var det år 1986 mycket tydligt att sötgräset hade nykoloniserat vissa fläckar, t.ex. brötar av grenar mm som bäcken hade lagt upp vid högt flöde, troligen den extrema regnsommaren 1985, då flödena kulminerade i början av september.

Skogsbruket skadar sötgräset
Mina inventeringsresultat visar att sötgräset på mycket kort sikt gynnas av kalavverkning, men att det på 22 års sikt missgynnas. Den viktigaste frågan är naturligtvis vad som händer med sötgräset på lång sikt. Omloppstiden för grannaturskog i dessa trakter är kanske ca 400 år, för granplantage ca 80 år. Ingen i dag vuxen människa kommer att få veta hur det gick på lång sikt.

Man kan spekulera om sötgräsets chanser att återhämta sig till den utbredning och populationsstorlek det hade före avverkningen. År 1986 såg man att avverkningen hade givit fler sötgräsplantor som var större och blommade rikligare. Detta var tydligast i de nedre delarna av det inventerade området, där sötgräset då växte bl.a. på upptornad bråte från höstfloden 1985. Att ta fläckar av störd mark i besittning torde vara en del av artens strategi.

Nyetablerade plantor kan komma ur en fröbank eller från nyligen mognade vippor. Sötgräsets småax faller av hela när de är mogna. Skärmfjällen (tomfjällen) sitter då som vingarna på en dykande svala och ger sannolikt både viss flygförmåga åt fröna och en tendens att fastna i passerande djurs päls.

Sötgräsets frön har betydelse för artens överlevnad. I september, efter en för sötgräsplantorna dödligt torr sommar, har jag på en annan lokal sett årets vippor ligga ned i mossan, med småplantor på väg upp från frön som fortfarande satt kvar i vippan. Ett sådant år har gräset tidigt kommit i blomning och bildat moget frö, varefter den gamla plantan har torkat ihjäl, men ersatts med nya plantor samma växtsäsong.

Den del av sötgräspopulationen vid Älvåsbäcken som växer längst upp i ravinen, längst mot SV, är den som har skadats mest av avverkningen. Vilka förutsättningar finns för en återkolonisering? Vattnet rinner åt fel håll. Förhoppningen kan vara att frön kommer uppåt i ravinen med djur eller med vind, eller att de finns i fröbanken. Fröspridning torde spela en viss roll i sötgräsets strategi, eftersom plantor på lågor knappast kan ha kommit dit ur en fröbank i jorden.

Trots att kalavverkning inte har utrotat sötgräset från Älvåsbäckravinen kan man konstatera att populationen har minskat. Klassningen av sötgräs som en art som hotas av skogsbruk får stöd av mina observationer.

Citerad litteratur
Delin, Anders. 1986. Sötgräsets och några andra skogsväxters reaktion på kalhuggning och lövsly-uppslag. VÄX 3/86, sid. 32-39. Delin, Anders. 1990. Sötgräs, Cinna latifolia, i Hälsingland. VÄX 1/90, sid. 26-34. Delin, Anders. 1992. Sötgräsets reaktion på avverkning, 2. VÄX 2/92, sid. 23-25. Delin, Anders. 2006. Första fyndet av sötgräs Cinna latifolia, i Sverige – 1861. VÄX 2/06 Rynéus, Torbjörn 1988. Trollius dec. 1988, sid 9-10.