Fredrik Jonsson
Publicerad i VÄX nr 2/2006

Med anledning av Anders Delins artikel om sotlavens substratval i förra numret av VÄX vill jag redogöra för mina egna observationer av arten. Första gången jag såg sotlav på annat substrat än lada/kulturved var nog vid Forskningsresan 1997. Jag har en kollekt från 6 aug. 1997 från Åsele, Brandbärsberget. Om jag inte minns fel så var det en mycket speciell gran, gammal, grov och med grova grenar. Och sotlaven växte kanske främst på de döda avbarkade grenarna.

Mitt nästa fynd av sotlav var 1998 då jag hittade den i Bollnäs på Myrsjömyrorna, vid en bäck. Där växte den på ved en bit upp på en gammal (död?) tall. Jag minns ej exakt hur tallen såg ut, men den var i alla fall mycket speciell för området.

Hösten 1998 inventerade jag urskogsholmar i Åsele lappmark, i Granlandets naturreservat. På tre av totalt tolv holmar hittade jag sotlav. Där växte den på veden på mycket grova avbarkade grangrenar (5-8 cm i diameter). Den växte också på barken nedanför dessa grenar, och såg då ut att ha "hoppat ner" från grenarna. I denna miljö var liten sotlav Cyphelium karelicum ganska vanlig, men växte framförallt på barken, förutom vid något enstaka tillfälle då den "hoppat över" till ved. Det verkar alltså som om sotlav kan ha en någotsånär livskraftig population i granurskog, även om den där aldrig blir lika "vanlig" som liten sotlav.

Sommaren 2000 hittade jag sotlav i Grytaberget i Hälsingland. Där växte den på veden av en mycket grov (ca 80 cm diameter) tallhögstubbe i en aspgranskog.

På hösten år 2000 inventerade jag och Ulrika 32 gamla granskogar runt om i Norrbottens län. Vi hittade liten sotlav i 24 av dessa men sotlav bara på en lokal. Där växte den på ved på en avbarkad grankvist tillsammans med Buellia schaereri.

Vid en inventering av Ensjölokarnas naturreservat tillsammans med Janolof Hermansson 2002 hittade vi sotlav på basen av gamla senvuxna grovbarkiga granar längs en bäck. Jag trodde i fält att det var liten sotlav, men det visade sig vara sotlav.

År 2002 inventerade jag och Ulrika avverkningsmogna skogar i norra Hälsingland. Då hittade jag sotlav vid fyra tillfällen. Två gånger växte den ganska nära basen på tallhögstubbar, med 50 respektive 55 cm diameter. Vid ett tillfälle växte den på ved på en talltorraka (45 cm diameter) i gammal granskog och vid ett annat påträffades den på bark vid basen av en mycket gammal gran (150-200 år) i en sumpskog nära en bäck. Granen hade grov fårad bark.

Sammanfattningsvis blir det alltså 7 fynd på gran och 5 på tall. Sedan har jag förstås även funnit sotlav på lador vid ett flertal tillfällen.

Kommentar
Jag tror inte att det finns väsentliga skillnader i artens substratval i norr och i söder, utan snarare att det finns olika substrat som ger samma mikromiljö, t.ex. grov granbark i norr motsvarar grov vårtbjörksbark i söder, hård tall- och granved i norr motsvarar ekved i söder osv. Självklart är sökbilden mycket viktig för vår förmåga att hitta en art på ett visst substrat, men i detta fall så tror jag inte att den har så stor betydelse. Jag tror inte någon av oss går förbi en grovbarkig vårtbjörk utan att kika närmare på denna. Vi stannar nog också gärna upp och kollar en gammal klibbal längs en bäck i Hälsingland.

Jag tror att sotlaven i den boreala ur- eller naturskogen växte på tallhögstubbar och talltorrakor, kanske även på avbarkade partier på grova tallgrenar samt på gamla granar, främst då på avbarkade grova grenar, men även vid basen av grovbarkiga granar. Det är också mycket möjligt att den har förekommit på grovbarkiga björkar och sälgar i t.ex. sena brandsuccessioner. Eftersom gran och tall har varit de vanligaste trädslagen så har nog också dessa varit mest viktiga för arten i landskapet.

Sotlaven måste innan avverkningarna började i större omfattning ha varit mycket vanligare än idag. Även om sotlaven hade en förhållandevis låg frekvens även i urskogen (se t.ex. Granlandet ovan) så blir det ju åtskilliga tusental stammar som har tänkbart substrat om man räknar om det till landskapsnivå. Den frekvens den hade på den tiden på naturliga substrat kan den aldrig ha kommit i närheten av på kulturved även när kulturveden var som rikligast.

Jag tror att sotlaven även ett bra tag framöver kommer att minska på sitt naturliga substrat, t.ex. på tallved i Hälsingland, där det är ett månghundraårigt glapp mellan urskogen och nuvarande skogar, och de gamla talltorrakorna står kvar som relikter i drygt hundraåriga "ungskogar".

Om man enbart skulle göra en bedömning utifrån norrländska förhållanden, så skulle sotlav vara rödlistad.