För fyra år sedan gjorde BT ett reportage om en gammal skog i närheten av Rämshyttan. Skogen var unik därför att den var en stor spillra, 15 hektar, av en brandpräglad 170 årig tallskog. Vi kallade den för skogen som inte finns, eftersom skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen i en naturvårdsanalys 1999 angav andelen areal med tallskog äldre än 150 år som 0 (noll) % i Västerbergslagen. Stora Enso visste bättre och har angett några tiondels procent.
Vi ideellt verksamma naturvårdare på trakten kände också till det här området och ytterligare ett par små fläckar med gammal tall i det stora, genom seklerna hårt drivna skogshav som kallas Västerbergslagen.
Rämshytteskogen avverkades av Stora Enso nu i vintras.

Mycket prat och lite ull
Under de senaste månaderna har den svenska skogsbranschens företrädare i en massmedieoffensiv skrutit om världens bäst miljöanpassade skogsbruk. Det är påståenden som de även tidigare fört fram då och då, och många hoppades att det skulle finnas substans i budskapet. Det är sant att näringen i dag arbetar mera naturanpassat än för några decennier sedan, men hur långt sträcker sig den förändringen i praktiken?
När orden måste prövas i verkligheten visar det sig ofta att det är mycket prat och lite ull.

Skogsdirektörerna ifrågasätter forskarnas kunskaper
Som grund till de hårt kompromissade besluten om naturvårdspolitik och certifieringsregler för svenskt skogsbruk som nu gäller, och som branschen ställt sig bakom, finns bl a vetenskapliga bedömningar om vad naturen tål, och vad som krävs för en restaurering till ett långsiktigt hållbart skogstillstånd. Det underlaget har utarbetats av forskare som man ansåg ha den bästa tillgängliga kunskapen om skogsekosystemen. Vi som främst ser till de biologiska kraven önskar att dessa synpunkter ännu mera hade fått prägla besluten om svenskt skogsbruk. Näringens ledande företrädare, som främst ser till de ekonomiska kraven, önskar å sin sida att biologisk vetenskap ännu mindre än vad som blev fallet fått prägla lagar och regler. I allt det som Dockered, minister Messing, f d riksdagsman Göran Engström och skogsdirektörerna för fram finns inte ett ord om den ekologiska krisen i svenska skogen. I deras föreställningsvärld tycks de över 2000 hotade skogsarterna och deras livsbetingelser sakna betydelse.

När tar Stora Enso resten av de gamla tallbestånden i området?
Det finns ännu kvar några små ytor av gammal tallskog på produktiv mark i norra Västerbergslagen. I likhet med området vid Rämshyttan saknar de vissa egenskaper, bl a rikedom på död ved, som krävs för att betecknas som nyckelbiotoper. Men det här är det bästa som finns kvar. Några ynka små rester som inte helt har omdanats av senare tiders brukningsmetoder. Om de planer som vi muntligen fått ta del av följs, kommer också dessa rester att till största delen avverkas och sedan brännas. Mer eller mindre täta fröträdsställningar ska dessförinnan lämnas. Man säger sig efterlikna de naturliga processerna genom bränningen, men det är bara delvis sant. När skogen brann i naturtillståndet fanns inget storbolag som först avverkade merparten av de gamla träden och sargade marken. Dessutom fanns områden i närheten med gammeltall som inte brann inom samma tidsperiod. Man glömmer ofta bort att många brandkänsliga arter säkerligen ambulerade mellan brandpräglade tallskogar i olika skeden.


Miljömålet underordnat produktionsmålet

Bolaget försöker alltså att både äta kakan och att ha den kvar. Så gör den som inte vill rätta munnen efter matsäcken.
Kapitlet om gammal skog i skogsvårdsstyrelsens och länsstyrelsens "Naturvårdsanalys…" från 1999 avslutas med konstaterandet "Sannolikt är bristen på gammal skog ett av de svåraste problemen att lösa inom skogsbruket framöver då det står i konflikt med behovet av slutavverkningsskog." Så sant som det är skrivet!
I den av frivillighet karaktäriserade skogsvårdslagen sägs att miljö- och produktionsmål ska vara likställda. Verkligheten visar vad de orden är värda!

Bert Andersson, Anders Janols
Naturskyddsföreningens skogsgrupp i Borlänge