Rolf Segerstedt på tidningen Skogsland uppmanade nyligen statens skogsutredare att tänka fritt om hur problemet med naturvård i skogen ska lösas. Utmärkt! Utredaren måste frigöra sig från skogsnäringens propaganda och bilda sig en egen uppfattning om hur skogsnäringen hanterar skogsnaturen. Sakkunskap finns på ett antal forskningsinstitutioner med ämnen som entomologi, skoglig vegetationsekologi, skoglig zooekologi, sydsvensk skogsvetenskap (alla SLU), ekologi och geovetenskap (Umeå), ekologi (Lund) och inte minst på ArtDatabanken. Sammanfattningsnamnet skulle kunna vara naturvårdsbiologi. Där finns kunskaperna, och där bör man vara fri att föra fram dem. De forskare som enrolleras av näringen kan också mycket, men vad de säger styrs av arbetsgivaren.

Utredaren måste se dagens problem i ett historiskt perspektiv och göra sig en bild av skogsnäringens exploatering av skogen under de senaste 150 åren. Skogsnäringen har prisats som det svenska välståndets källa och motor, men måste nu samtidigt kritiseras för förödande inverkan på skogsnaturen, särskilt den norrländska (boreala). Vår beskrivning gäller delvis även de 30 % av skogen som ligger söder om den boreala.

Berättelserna om skogsnäringens negativa effekter på naturen är inga fantasier eller domedagsprofetior. De är handfasta faktaredovisningar om minskningen av skogens ålder och trädens dimensioner, försvinnande av urskogar, utrotning av några arter och decimering av många.

Det finns många fundamentala skillnader mellan urskogens och produktionsskogens miljö. Den första är att träden i urskogen fick växa sig gamla. Sveriges äldsta tall har nått 757 år. Den andra skillnaden är att naturliga störningar som brand, stora växtätares betning, vindfällning, insektsangrepp, tjälskjutning och översvämning agerade ohämmade, skapade luckor i skogen och gav upphov till stora mängder död ved. Dessa småskaliga störningar ingick i ett system med storskalig kontinuitet.

När skogsnäringen invaderade skogen ville den kontrollera allt och accelerera den långsamma naturen. De gamla grova träden avverkades. Skogsbränder släcktes. Vindfällen togs ut och nyttiggjordes. Insektsangrepp bekämpades. Vattendrag reglerades. Hela marken togs i anspråk för likriktad odling med kort omloppstid. Kontinuiteten försvann och störningen fick helt ny innebörd. Kalhyggen liknar inte naturliga störningar.

Skogens arter kan inte flytta med skogsbruket i ett roterande reservatsystem. Även arter som gynnas av störning är beroende av storskalig kontinuitet i den skog som utsätts för störning.

Rolf Segerstedt påstod att naturen är "expansiv och förnyelseinriktad". Om han menar att individer förökar sig och att vissa arters populationer ibland växer så är det visserligen sant, men samtidigt en helt missvisande förenkling av vad ekologin som vetenskap sysslar med.

R. S. påstod också att "Sverige är ett nybyggarland, biologiskt sett". Menar han att hela växt- och djurvärlden har vandrat in efter istiden så är det också sant, men ursäktar det att vi på ett par hundra år har förstört större delen av en biotop som har funnits här i 10 000 år?

Andra skyddsformer än de lagfästa är osäkra. Frivillighet är en bra början, men hur ska arter som är beroende av kontinuitet under 500 år klara sig, om 15 generationer av markägare under denna tid passerar, var och en med egna idéer om hur egendomen ska utnyttjas?

Alldeles obegripligt är R.S. förslag att "söka nya sätt att skapa gammelskogar". Vill han använda en tidsmaskin som under en livstid gör det som normalt tar flera hundra år? Eller överlämnar han problemet och skulden till kommande generationer, så som skogsnäringen alltid har gjort? Olyckligtvis är R.S. inte ensam, utan framför åsikter som delas av en stor del av den svenska skogsnäringen

Det finns bara ett sätt att råda bot på utarmningen av svensk skog: Sluta genast att avverka gammelskog. Sätt de små kvarvarande resterna i reservat. Näringen drabbas då av en liten minskning av den brukade arealen, men den ekonomiska effekten av detta är på längre sikt marginell. Det är på de övriga 90-95 procenten av skogsarealen som ekonomin avgörs.

Skogsnäringen och skogsägarna vill behålla makten över hela skogsarealen och tvinga de andra arterna att anpassa sig – eller blunda för deras behov. En av skogsutredarens viktiga uppgifter blir att bryta denna övermakt, annars kommer det nationella naturvårdsmålet inte att nås.

Nätverket för Naturvård i Svensk Skog

Michael Andersson, Örebro
Ingvar Arvidsson, Bengtsfors
Kent Boström, Lidköping
Annika Colbengtson, Stockholm
Espen Dahl, Mo i Rana
Leif Danielson, Alafors
Anders Delin, Järbo
Charlie Ekenberg, Falun
Kjell Eklund, Västerfärnebo
Dag Fredriksson, Stenstorp
Andreas Garpebring, Umeå
Ylva Grudd, Sollerön
Nicklas Gustavsson, Hofors
Bertil Helmersson, Öje
Janolof Hermansson, Grängesberg
Anders Janols, Tuna-Hästberg
Kjell Jansson, Söderhamn
Svante Joelsson, Haninge
Sebastian Kirppu, Malung
Catharina Lihnell Järnhester, Figeholm
Olle Mauritzon, Rosersberg
Björn Mildh, Piteå
Björn Möllersten, Skogås
Bernt-Erik Nordenström, Sorsele
Linda Nordström, Umeå
Patrik Nygren, Lövånger
Kerstin & Per Anders Persson, Dorotea
Göran Rönning, Borlänge
Gustav Sjöblom, Cambridge
Jerry Skoglund, Uppsala
Kåre Ström, Kungälv
Mikael Svensson, Osby
Urpo Taskinen, Juoksengi
Helge Torstensen, Älvsjö
Peter Turander, Orsa
Bep Weijand, Haparanda
Mats Williamson, Luleå
Maria Winger, Östersund
Staffan Åström, Krokom
….
Publicerad
Tänk fritt men sakkunnigt" var dagens (29/9) artikel på "DD debatt". Rubriken var dock ändrad till "Bryt övermakten i skogen!". I övrigt orginalversion. Anders Janols