Solen börjar värma och talgoxen sjunger ihärdigt i trädtopparna. Men det har blivit lite tystare – drygt 40 procent av skogens fågelarter har minskat sedan 1970-talet. Många av arterna verkar nu ha stabiliserat sig på en lägre nivå.

Åke Lindström på Svensk Fågeltaxering i Lund har följt trenderna i fågelvärlden sedan 1970-talet. Han hör inte själv att fågelsången har minskat men vet att det är så eftersom fåglarna har blivit färre.

– De flesta miljöförändringar vänjer man sig vid gradvis utan att tänka på det. Som när barnen växer. Men de som bor nära en utdikad strandäng eller avverkad gammelskog märker nog att sången avtar.

Bland de som har haft det svårast finns mesarna talltita och entita. De är båda mycket stationära och får problem när miljön förändras. Skogens omvandling till produktionsskog gör till exempel att mesarna får svårare att dölja sina bon. Bland likåldriga stammar utan småträd och buskar kan de inte smyga sig fram till hålet, utan upptäcks snart av nötskrika eller större hackspett som tar äggen. Talltitan kräver dessutom att få hacka ut bohålet själv med sin lilla klena näbb. Det klarar den bara i riktigt murkna gamla träd, helst svampangripna björkar, vilket är en bristvara idag. Bo Söderström på Sveriges Lantbruksuniversitet har försökt hjälpa talltitorna på traven men det är inte helt enkelt.

– Jag har satt upp holkar fyllda med spån för att de ska tro att de hackar upp hålet själva. Men de går sällan på det, på några hundra holkar har jag fått en handfull häckningar. Inte blir det lättare heller av att talltitorna har torgskräck.

– De undviker hyggen eftersom sparvugglor och andra får syn på dem där. Talltitorna vill helst inte vara närmare hyggeskanten än 50 meter och det gör att de får ganska små ytor att röra sig på. Särskilt i södra Sverige där hyggena är många och små.

De och många andra skogsfåglar skulle bli mycket hjälpta av kontinuitetsskogsbruk, tror Bo Söderström.

– Det vore suveränt, om marken aldrig var kal och träden var mer olikåldriga. Men vi är ju väldigt långt därifrån idag.

Talltitan fortsätter att minska men för många andra skogsfåglar har minskningen planat ut sedan 1995. Åke Lindström ser två möjliga förklaringar till att deras antal har stabiliserats. Antingen att fåglarna har nått en lägre nivå som kan klara sig parallellt med ett intensivt skogsbruk. Eller också att ökat hänsynstagande från skogsägarna har haft viss effekt.

– Antagligen handlar det om en kombination av de här två. Jag hoppas att det kan sporra skogsbrukarna att se att det faktiskt går att förändra saker.

Kan man då som enskild skogsägare hjälpa fåglarna i skogen?

– Ja, det är de gamla vanliga råden som gäller: spara död ved, öka andelen löv och lämna fler gamla träd.

Det finns också fåglar som klarar sig bättre efter skogsbrukets intåg. Blåmes trivs i lövrika ungskogar och har ökat kraftigt. Törnskata var tidigare en kulturlandskapsart men numera häckar omkring 80 procent av törnskatorna på hyggen. Samma förflyttning har gulärla och ortolansparv gjort i takt med att de småskaliga jordbruksmarkerna har krympt. 

Kanske minskade skogsfåglarna allra mest när industriskogsbruket slog igenom på 1950-och 60-talet. Men det är svårt att veta eftersom inga standardiserade mätningar gjordes före 1975. Ingen vet alltså riktigt hur våren en gång lät.

Vinnare i skogen:
Blåmes, dubbeltrast, törnskata.

Förlorare:
Talltita, entita, domherre, svartmes, orre, vitryggig hackspett, tretåig hackspett, gröngöling.

Källa: Svensk Fågeltaxering

Fåglar som indikatorer på naturvärden

Om du ser de här fåglarna i din skog är det ett gott tecken. Särskilt under våren, då kan du vara nästan säker på att de häckar i närheten.

Talltita – behöver olikåldrig skog med gamla, multnande träd. (Talltitan har minskat med 60-70 procent de senaste 20 åren. )
Entita – behöver olikåldrig skog.
Tretåig hackspett – lever i gammal granskog med gott om död ved.
Trädkrypare – kräver gamla träd, helst gran. Den har även lärt sig att leva i parker.
Järpe – kräver äldre tät granskog med inslag av al.
Stjärtmes – kräver minst 15 procent lövskog inom en kvadratkilometer från häckplatsen.
I norra Sverige:
Lavskrika – behöver gammal, hänglavsrik skog och skyr öppna ytor.
Lappmes – häckar i gammal orörd, hänglavsrik skog.

Anna Froster

Artikeln har tidigare publicerats i Skogseko nr 1. 2009