Tänk att få vandra genom en svensk djungel! Tänk att få klättra över mossbelupna stockar och stenar, vada genom källdrag och leta efter skogsfrun bland ormbunkar och vitmossor! 

Det är idag nästan omöjligt, eftersom dessa skogar snart är försvunna. När man går i skogen (eller ska jag kalla den barrskogsplantagen?) idag är det många gånger lika oinspirerande som att gå i en åker. ”Man ser inte skogen för bara träd” är ett lämpligt uttryck som skulle kunna beskriva den sterila och tråkiga miljön i den moderna skogen. Visst kan du hitta både bär och svampar att ta med hem till middagen och det gläder väl många människor, men det som gläder tjädern, stubblöparen, citrontickan, aspfjädermossan, gammelgranskålen eller skogsfrun finns snart inte kvar och vem värnar om dessas intressen när de inte kan värja sig mot människornas framfart själva? 

Nu när vi vet om deras existens, är det vår skyldighet att sätta deras intressen före våra egna begär. Jag pratar inte om människans behov, utan väljer att använda ordet begär, som tyvärr är det som styr avverkningen idag. Vi har gott om resurser som täcker våra behov, men idag är det oftast begären som styr hur vi handlar.

Efter att ha deltagit i Forskningsresan 2011, som i år gick till Hasselaområdet i norra Hälsingland, har jag haft förmånen att vara med om inventering av några små områden med riktigt gammal skog. Att sådana områden blir mer och mer sällsynta gör att det är bråttom att hitta dem och försöka skydda dem innan de avverkas. 

Det är inget lätt arbete, utan kräver mycket erfarenhet, kunskap och framförallt tid. Jag skulle önska att alla som äger och hanterar skog ville ge gammelskogsexperterna den tiden och lyssna på vad de har att säga innan man beslutar om alla dessa organismers framtid. Vi är deras enda hopp!

 Värna vår vackra gammelskog!

 

Maria Törnblom