Föreningen Skydda Skogen har kanske lyckats alltför väl med att informera om äldre skogars förmåga att lagra kol. Och att dessa skogar, bland annat därför, måste skyddas.
Uppenbarligen har våra artiklar stört skogsindustrin, som det senaste året drivit en mycket påkostad kampanj med helt motsatt innehåll. Det tycks också ha stört Skogsstyrelsens nya generaldirektör Monika Stridsman så till den grad att hon nu går ut i media för att snarast, inför klimatmötet i Köpenhamn, mota Olle i grind.

Tydligen har vi hotat nationella särintressen, som dels vill fortsätta att avverka och göra affärer med skog på samma hänsynslösa sätt som hittills, dels är speciellt intresserade av att – i tider av självförvållad virkesbrist – komma åt de sista resterna av gammal skog. Kanske för att den ofta innehåller virke av en kvalitet som skogsbruket annars har försummat att producera. Men kanske också för att en gammal skog, så länge den står upprätt, påminner om vad vi alla har gått miste om i fråga om levande natur.
Det är annars svårt att förstå hur dessa spillror av ursprunglig svensk skog – bara några procent återstår! – kan vara en sådan nagel i ögat på någon.

Monika Stridsman lägger i artikeln allt sitt krut på att tillbakavisa varje tanke på att bevarande av skog vore ett medel att rädda klimatet. Den svenska skogen ska inte vara kollager, skriver hon. Tvärtom ska skogsnäringen få bruka skogen intensivt. Det är det rätta receptet, det som ska göra skogsbruket till ett plus i det svenska utsläppsprotokollet.
Vi vill än en gång påpeka att de beräkningar som ligger till grund för dessa resonemang finns på en skala som pendlar mellan glädjekalkyl och ren bluff, men framför allt helt bortser från skogsbrukets och industrins egna, dåligt redovisade ofantliga utsläpp av växthusgaser. Allt för många besvärande eller osäkra poster finns här: från maskiner, koldioxid från marken, omloppstider för träprodukter, transporter, energiåtgång vid alla slags industriprocesser etc.

Skogen ska enligt Skydda Skogen ”inte bara” vara ett kollager. Skogen ska även få vara levande natur och hem för de arter som utgör själva skogen, och bidra till livskvalitet och inspiration för många människor. Den ska dessutom ge livsuppehälle genom mångbruk: ekoturism, träfiberprodukter, jakt, fiske, renskötsel, bär- och svamppockning o.s.v.

Stridsman skriver vidare att: ”… det har förts fram förslag om att övergå till hyggesfritt skogsbruk eller att helt skydda skogen från skogsbruk.”

Verkligen? Vilka har förordat att helt skydda den svenska skogen från skogsbruk?! Vad Skydda Skogen och andra miljöorganisationer, men i synnerhet forskare fört fram är att 10-20 procent av den produktiva skogsarealen bör avsättas till naturvård och att de 80 procent som fortsatt brukas ska brukas på ett sådant sätt att minsta möjliga skada sker på ekosystemet och klimatet. Detta kan väl inte vara svårt att förstå, Monika Stridsman?
Sanningen är att bara en kraftig generell minskning av energianvändning och konsumtion av naturresurser skulle kunna bromsa människans negativa klimat- och miljöpåverkan. Att bara ersätta fossila bränslen med bränslen från exploatering av skogsekosystemet, samtidigt som den globala konsumtionen och befolkningen ökar, kommer inte bromsa vår klimatpåverkan. Vi kan helt enkelt inte fortsätta att använda energi i oljesamhällets anda.

Skydda Skogen är inte främmande för visst uttag av energi och biobränsle från den svenska skogen. Men då måste samtidigt konsumtionen och produktionen av exempelvis papper och andra träfiberprodukter minska, och de arealer som avsätts till naturvård öka i enlighet med ledande naturvårdsforskning. Dessutom måste oberoende miljökonsekvensbeskrivningar göras. Biobränslen har nämligen ett flertal negativa effekter på miljön, och även förbränning av biobränslen bidrar till utsläpp av växthusgaser. Skogsekosystemet klarar inte av att både försörja överkonsumtion av träfiberprodukter och av energi.
Monika Stridsmans utspel liknar mest av allt en partsinlaga direkt från skogsbruket. Detta är anmärkningsvärt eftersom Skogsstyrelsen ska vara den som garanterar portalparagrafen i Skogsvårdslagen, att miljömålet är lika viktigt som produktionsmålet. Vem ska försvara den balansen nu, om Monika Stridsman redan har valt sida?

SKYDDA SKOGEN/
Viktor Säfve, ordförande
Thomas Tidholm