Jag ser det som värdefullt att försöka föra vidare ett arv till de människor som kommer efter oss.
Om man ser till den svenska skogen bör detta innebära att vi sköter skogen på ett sådant sätt att den blir varierande med många olika trädarter, med områden med större sammanhängande lövskogar, blandskogar, inslag av blötare partier med sumpskog etcetera. Vi vet nämligen ej idag vilka behov, vilka önskemål, som kommande generationer kan ha på den framtida skogen. Men om man varierar skogsbruket medger man en hög grad av framtida valfrihet.
Denna grundtanke om att efterlämna en skog som medför framtida valfrihet finns inskriven i skogs-vårdslagen. Den nuvarande utvecklingen mot en växande andel ensartade barrträdsplantager kan således ifrågasättas utifrån rådande lagstiftning .

En viktig faktor i detta sammanhang är i vilken grad de skogsskötselåtgärder vi gör idag kan ändras i framtiden, det vill säga åtgärdas om de visar sig vara oönskade. Med andra ord, i vilken utsträckning en viss skogsskötselåtgärd är reversibel eller ej.
I detta avseende skiljer sig miljömålet från målet om ökad skogstillväxt. Produktionen går nämligen relativt snabbt att ändra, det går att gödsla skogen, använda mer snabbväxande trädslag som till exempel björk i blandskogar på de marker där detta är lämpligt, etcetera.
Men om man avverkar en riktig gammelskog, där de kvarvarande resterna av sällsynta arter finns kvar, så kommer den och därmed arterna ej tillbaka förrän efter flera hundra år, kanske om tusen år, eller aldrig.
En sådan åtgärd medför således att man mer permanent begränsar kommande generationers valmöjligheter. Det direkta virkesbehovet bör i stället främst kunna täckas med gallring i de äldre artfattiga tallplantagerna, som i norra Sverige började anläggas på 1950 talet. Vidare, genom avverkning av så kallade timmerställningar där den biologiska mångfalden tidigare reducerats när röjning och gallring utmejslat en ensartad skog.

Nu minskar de sista resterna av gammelskog i en rasande takt, endast några fragment, några få procent av den tidigare arealen återstår.
När den är borta ja då är lavskrikan borta, den tretåiga hackspetten, osttickan och kanske många fler av de i landet nära 2 000 skogslevande arter som nu betraktas som mer eller mindre hotade av skogsbruket. Om så sker går kommande generationer miste om ett värdefullt arv.
Jag vill därför uppmärksamma markägare, politiker, forskare, allmänhet om att det nuvarande svenska skogsbruket utgör det enskilt största hotet mot de landlevande svenska arterna, samt vädja om att försöka få till stånd en förändring, lämna gammelskogen orörd, rädda den medan tid är.
Stig-Olof Holm
Svenska naturskyddsföreningen
Västerbotten

Stig-Olof Holm