Lyssna på senaste intervjun med Skydda Skogens Jon Andersson i Naturpodden:
Utdrag från intervjun:
Jon Andersson jobbar på Skydda Skogen och är väldigt duktig på skogshistoria. Han arbetar även med kartverktyget Skogsmonitor som är en karttjänst för att hitta till de sista oskyddade naturskogarna.
Hur har det som en gång var urskogsliknande natur förstörts av skogsbruk i Skandinavien?
– Egentligen kan man kalla det tre fronter. Här i norra Sverige så gick man först igenom skogen med dimensionsavverkning. Då fälldes de största träden, det var jätteträd med en diameter på 70–80 centimeter i brösthöjd som man gjorde skeppsmaster av. Från 1800-talets början och framåt kom blädningsepoken [blädning är en form av hyggesfritt skogsbruk] igång där man tog väsentligt mindre träd, men fortfarande riktade man in sig mot de grövsta träden som fanns kvar. I början av 1900-talet upptäckte skogsbruket att man hade huggit sönder skogarna. Det blev klen återväxt. Då bestämde de sig för att ställa om till kalhyggesbruk, där man då plockar bort alla träd, vilket gör att man får en väldigt snabb återväxt genom att man sätter förädlade plantor. Men då blir det inte längre skog som växer upp utan plantager.
Vad är det för typ av natur vi har förlorat när de här tre olika vågorna successivt har svept över landet?
– Det vi förlorade först var ju naturligtvis jätteträden och väldigt mycket av den döda veden. Skogen var ju fylld utav grå skog, alltså döda träd som legat sedan de gamla urskogarna fanns. De var otroligt mycket ved som bars hem i byarna. Sedan när blädningen kom igång, då förlorades mycket av variationen i skogen. När man plockar bort träd successivt så förlorar man skiktning, så skogarna blev glesare, de blev torrare, de blev ljusare. När man då kommer fram till kalhyggesbruket blir det bara stubbar kvar. Det är ju något som skogslandskapet inte har sett tidigare. Lite kort kan man säga att de två första huggningstyperna hade en betydligt mildare påverkan på skogsekosystemet än vad kalhyggesbruket har idag.
Fältbiologerna brukade säga att staten inte kan se skogen för alla träd. Ligger det något i att diskussionen mest handlar om levande träd, inte skogens alla arter? För de flesta arter som finns i skogen är knutna till döda träd.
– Ja, det är absolut på det sättet. Jobbar du med skogsbruk, då är ju inte de döda träden intressanta. Man kan återgenerera hur mycket levande träd som helst och kalla det en skog, men i slutändan kommer inte de arter som trivs i skogsmiljöer att kunna leva där. Det tror jag är den stora krocken mellan det biologiska sättet att se skogen och de som jobbar med skogsbruk. Sedan kan vi naturligtvis inte utarma skogsekosystemet totalt utan att det även kommer att påverka ekonomin för skogsbruket också. Så jag tycker naturligtvis att vi måste skydda mer skogar och bedriva ett mycket försiktigare skogsbruk än vad vi gör idag.
Men hur ska vi göra framåt nu då? Hur går det att lösa det här på något sätt?
– Jag tror att skogsbruket skulle behöva kylas ner under en period och man skulle behöva titta igenom skogslandskapet ordentligt och se vart man har de skyddsvärda skogarna och sen skydda de här skogarna från avverkning så att de får finnas kvar.
Och det är väl egentligen det krav som EU ställer på Sverige, att vi ska veta vart de skyddsvärda skogarna finns?
– Ja, framförallt ska vi inte förstöra skogar med höga naturvärden. Det får vi inte göra då. Men idag har vi ingen tillsynsmyndighet. Skogsstyrelsen är på papper en tillsynsmyndighet som ska se till att det inte det begås misstag inom skogsbruket när det gäller naturvärden, men i verkligheten så huggs det mängder med skogar med höga naturvärden och det vet alla som jobbar med det här. Och sen behöver man inventera de här skogarna och se vilka som har riktigt höga naturvärden, vilka har lite lägre naturvärden och vilka man kanske skulle kunna restaurera så att man kan uppnå höga naturvärden i de skogarna.