Hur lång tid tar det för naturvärden att återställas?
Vi får ofta höra att ”för varje träd som huggs ner planteras minst två nya”. Det är en slogan som är tänkt att betrygga. Den får oss att tro att skogen är en förnybar resurs som snabbt återhämtar sig. Men argumentet bortser från den ekologiska tidsaspekten och naturens ofta långsamma rytm. Det här belyses i en rapport från Skogsstyrelsen: Tiden det tar för skogen att läka sina sår räknas inte decennier, utan i sekler – och i vissa fall är skadan oåterkallelig.
När man talar om “skogsbruk” idag syftar man oftast på konventionellt trakthyggesbruk med omloppstider på 60 till 80 år. Det är den tid det tar för ett bestånd av gran eller tall att bli ekonomiskt lönsamt att avverka igen. Men naturen räknar inte i kvartalsrapporter. Naturen räknar i generationer, i långsam nedbrytning och i uråldriga ekologiska samband.
Enligt Skogsstyrelsens fördjupade utvärdering av miljömålet Levande Skogar (Rapport 2022:12) är gapet mellan skogsbrukets cykler och naturens återhämtningstid skrämmande stort. Att hugga ner en skog med höga naturvärden går inte att reparera genom att plantera nya träd. Strukturer som tagit hundratals år att bygga upp går förlorade – och komplexa ekosystem kan gå förlorade för evigt.
Rapporten listar konkreta exempel på hur lång tid det tar att återskapa de livsmiljöer som försvinner vid en kalavverkning:
- Sumpskogar och mulm (den näringsrika vedmjölet i gamla träd): Över 300 år.
- Nedbrutna, grova tallar: Mellan 500 och 1000 år.
- Mycket gamla ekar: Över 1000 år.
Jämför detta med kalhyggesbrukets korta rotationscykler – ett gödslat trädplantage som huggs ner efter 60-80 år. Ekvationen går inte ihop. När vi kalhugger en gammal skog raderar vi livsmiljöer som kräver upp till tio gånger så lång tid att återskapas som vi ger dem. Det är definitionen av ett ohållbart brukande.
Förlorad ”biologisk läkningsförmåga”
Det handlar inte bara om tid. Det handlar också om var skogen finns. Rapporten lyfter fram ett begrepp som är avgörande för att förstå krisen: ”Biologisk läkningsförmåga”.
Förr i tiden, när landskapet var varierat och även de brukade skogarna innehöll en stor andel naturskogskvalitéer, kunde naturen läka sig själv. Avstånden mellan de värdefulla skogarna var korta. Om en skog brann eller stormfälldes fanns det stora populationer av arter i närheten som kunde sprida sig och återkolonisera området.
Idag är situationen den omvända. De biologiskt värdefulla skogarna är kraftigt fragmenterade – små gröna öar i ett hav av kalhyggen och unga plantager. De hotade arterna lever i små, isolerade populationer. Även om vi skulle lyckas återskapa en miljö, är det inte säkert att arterna hittar dit. Avstånden är för långa och populationerna för svaga. Kalhyggesbruket har slagit sönder infrastrukturen i ekosystemet.
Kontinuitet – inte nyplantering – är nyckeln
Rapporten visar tydligt att den bästa naturvården inte är att försöka reparera det som förstörts, utan att låta bli att förstöra det från början.
Skattningar från nordvästra Sverige visar att skogar med bibehållen kontinuitet – alltså skogar som inte utsatts för det moderna kalhyggesbruket – har en unik förmåga att utveckla höga naturvärden. Frånvaron av moderna skogsbruksåtgärder har tillåtit skogen att åldras och utvecklas fritt, vilket skapat en variationsrik och dynamisk miljö med goda förutsättningar för rik biologisk mångfald.
Kalhyggesmodellen däremot är en ekologisk återvändsgränd. Att ”börja om” med en kal yta och nya plantor kan aldrig ersätta värdet av kontinuitet. En enkel lövskog kan visserligen återskapas på 60 år, men de komplexa system av svampar, insekter och lavar som är beroende av tusenåriga ekar eller femhundraåriga tallar kommer aldrig tillbaka inom överskådlig tid om vi fortsätter att kapa kedjan.
Om vi menar allvar med att bevara Sveriges biologiska mångfald måste vi inse att vissa värden inte går att plantera tillbaka. De måste få finnas kvar. Att skydda de sista riktiga skogarna är inte bara ett alternativ – det är en nödvändighet. För när de sista gammelskogarna faller, tar det inte en generation för dem att komma tillbaka. Det tar ett millennium eller mer.
Källa: Skogsstyrelsen, Rapport 2022:12 – Levande skogar, fördjupad utvärdering 2023 (sid 38).