EU:s naturrestaureringsförordning innebär ett historiskt skifte i miljöpolitiken. För första gången blir återställande av natur bindande i hela EU. Svenska expertmyndigheter – Jordbruksverket, Havs- och vattenmyndigheten, Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och Boverket – håller på att ta fram en plan för att möta lagens krav. När man läser förslaget blir det tydligt att skydd av de sista ur- och naturskogarna är förutsättningen för att Sverige ska kunna uppfylla förordningens krav.
I SvD den 31a mars försöker företrädare för industri- och markägarorganisationer undergräva detta syfte. Genom misstolkningar ifrågasätter man myndigheternas analys och kompetens. Kritiken formuleras som tekniska synpunkter på implementeringsnivå – men försöker i själva verket neutralisera förordningens skydd av unika svenska miljöer.
Den retoriska strukturen följer ett klassiskt mönster. Artikeln låtsas ställa sig bakom förordningen – man kan ju inte gärna argumentera mot att rädda våra sista spillror av naturskog! – för att sedan systematiskt underminera alla konkreta mekanismer för skydd av hotad natur. “Visst vill vi nå målen – bara inte på det sättet”, låtsas industrin säga – utan att komma med några egna förslag.
Agendan framgår som tydligast när man argumenterar för så kallad “regional tillämpning” av förordningen: försämring av miljön på en plats ska kunna vägas upp av förbättring på en annan plats. Detta skulle innebära att man kan avverka en naturskog och sedan “jämna ut” skövlingen genom att restaurera ett annat område av samma typ. Man vill alltså exploatera unika – men virkesrika – gammelskogar och kompensera för detta genom restaurering. Men ekosystem låter sig inte “ersättas”. Som Skogsstyrelsen skriver i sin rapport 2026/7: “en trakthyggesavverkad skog saknar i regel förutsättningar att utvecklas till naturskog […]. Den långa tidshorisonten för utvecklingen av livsmiljöer och strukturer innebär att avverkning av naturskogar […] i praktiken ger en irreversibel förlust”.
Enligt expertmyndigheterna skulle det bli svårare att nå förordningens mål med regional tillämpning än utan, eftersom det öppnar för att acceptera försämringar som annars inte hade tillåtits (s 13). Det skulle också bli dyrt för skattebetalarna, och så krångligt att det i praktiken är administrativt ogenomförbart (s 13-14). Debattörerna låtsas inte om detta, utan presenterar det som ett enkelt sätt att nå miniminivån. Man vill försvaga skyddet – inte implementera det kostnadseffektivt.
Industriföreträdarna insinuerar att myndigheterna avviker från uppdraget om att följa EU:s miniminivå, men ger inga konkreta exempel på detta. Myndigheterna är tvärtom tydliga med att de utgått från just miniminivån: de föreslår inga åtgärder som går längre än förordningen kräver, nyttjar undantag och flexibilitet, och beaktar konsekvenser för svenska företag (s 16).
Debattörerna påstår vidare att ändringar i Miljöbalken skulle skapa rättsosäkerhet och “lägga en våt filt över svensk industri”. I själva verket är situationen förstås den omvända: utan tydliga nationella bestämmelser får vi en situation där domstolar och myndigheter blir tvungna att tolka EU-rätten i varje enskilt fall enligt lojalitetsprincipen, utan svensk rättslig vägledning (s 29).
Resultatet av industrins förslag skulle bli ett Sverige som på pappret genomför förordningen men i praktiken fortsätter att avverka de miljöer reglerna är till för att skydda.
Vi avverkar varje år tiotusentals hektar av de allra mest skyddsvärda svenska skogarna . Samtidigt har vi alltså lagkrav på att återställa denna natur. Ett omedelbart avverkningsstopp (exempelvis med ett ersättningssystem baserat på omfördelning inom skogsnäringen) i våra sista oskyddade naturskogar innan de försvinner för gott skulle spara skattepengar, ge ett tydligare rättsläge, skydda oersättlig biologisk mångfald, och vara det bästa för klimat och robusta skogar.
Elin Götmark & Michael Nilsson, talespersoner i föreningen Skydda Skogen