Centerpartiet (C) föreslår att staten ska sälja ut stora delar av svenska folkets skogsinnehav i det statliga bolaget Sveaskog. De vill sälja till privatpersoner och allmänningar för att stärka skogs- och lantbruket. Men en utförsäljning skulle innebära att Sverige går miste om ett av sina viktigaste verktyg för att skydda värdefull skog, minska konflikter och nå miljö- och klimatmålen. Istället bör all statens skog användas för att gynna allmänintressen som biologisk mångfald, funktionella ekosystem, klimat, stora kollager, rekreation, folkhälsa och urfolks rättigheter. Det skulle gagna allmänheten, inte bara de få som har råd att köpa skog.
Den statliga skogsmarken kan göra stor nytta genom att användas för naturskydd och naturrestaurering, samt som bytesmarker för en rättvis och effektiv process att skydda skog. Markägaren får då brukningsbar produktionsskog utan skyddsvärde från staten i utbyte mot skyddsvärda skogar med höga naturvärden som idag är privat- eller bolagsägda. Det är bättre att staten äger och förvaltar skyddsvärd artrik naturskog än produktionsskogar.
Detta är en lösning som gynnar flera parter samtidigt. Skogsägare och skogsbolag får större möjlighet att bedriva sin verksamhet på marker där konflikterna med naturvård, artskydd och renskötsel är mindre. De slipper osäkerhet, utdragna processer och återkommande kritik kring avverkning av skyddsvärda skogar. Staten kan samtidigt skydda värdefull natur på ett kostnadseffektivt sätt.
Sveaskog, Fastighetsverket och Fortfikationsverket har genom åren fått massiv kritik från miljörörelsen och samebyar för sitt destruktiva skogsbruk. Men även privata markägare hugger ofta äldre skyddsvärda skogar och ersätter med planterade virkesåkrar. Skulle verkligen privata skogsägare, som ofta förlitar sig på virkesuppköpare eller markägareföreningar som Norra, Mellanskog, SCA och Holmen, sköta dessa marker bättre? Vi tror inte det.
Sveaskog är certifierade och måste samråda med renskötseln. De har ingått överenskommelser med samebyar och lokalbefolkning om förvaltning och hänsyn. Om skogen säljs ogiltigförklaras dessa löften, så att dialogen kompliceras och staten sviker medborgarna. Risken är också att endast kapitalstarka skogsägare kan vinna budgivningar, snarare än vanlig lokalbefolkning, och att markköpen finansieras av storskaliga avverkningar som varken gynnar klimat, miljö eller lokalbefolkning. Detta är ytterligare argument mot C.s förslag.
C vill använda inkomsterna till staten för att skapa naturbetesmarker, klimatanpassa och göra lantbruket mer lönsamt. Men C har ingen trovärdighet kring biologisk mångfald i skog och naturbetesfrågor.
Staten bör stötta småskogsbruket till en omställning. Ett verkligt hållbart naturnära skogsbruk är grunden för långsiktig lönsamhet, trygga arbetstillfällen och ger skogsägarna större möjligheter till mångbruk. Vi är för att stärka ett hållbart lant- och skogsbruk och att öka matproduktionen i Sverige. Men det skulle bättre finansieras genom att omfördela de miljardbelopp som idag går till att subventionera klimatskadlig industri.
Skogssektorn, som exploaterar Sveriges största ekosystem, bör också vara med och delfinansiera skogsskyddet tillsammans med staten och skattebetalarna. Detta kan ske enligt “polluter-pays” principen, exempelvis genom en fond som finansieras av en avgift på såld kubikmeter skogsbiomassa, och/eller förbrukning och utsläpp inom skogsindustrin. Stora markägare och industrin betalar då mest, vilket är en viktig rättvisefråga.
För att vara i linje med EU:s strategi för biologisk mångfald, EU-direktiv, samt FN:s konvention för biologisk mångfald, bör minst 30 procent av den produktiva skogsmarken i Sverige skyddas till 2030. Idag har endast cirka 6 procent av den svenska produktiva skogen formellt skydd. Här kan den statliga skogen göra stor skillnad.
Skogsstyrelsen konstaterar i sin senaste rapport: “Nuvarande situation strider mot nationella och internationella mål. Med fortsatt avverkning av skogar med höga biologiska värden bedöms inte svenska miljökvalitetsmål kunna uppnås. Därmed inte heller det skogspolitiska miljömålet, FN:s globala hållbarhetsmål och Konventionen om biologisk mångfald (CBD).”
Staten äger idag knappt en femtedel av den produktiva skogen, där Sveaskog AB äger mest, och där Fastighetsverket mest har fjällnära skogar. Det fjällnära skogsbältet, Boreala Amazons, måste bevaras i sin helhet. Det är ett av de få stora, relativt intakta skogslandskapen i Europa och där finns en unik möjlighet att skydda hela, motståndskraftiga och funktionella ekosystem på landskapsnivå.
Om staten slutar med skogsbruk och kalhuggning, skyddar sina äldre skogar och skyddar privatägd natur- och kontinuitetsskog genom markbyten, så gynnas även klimatet. Forskning visar att kalhyggen släpper ut mycket växthusgaser och att minskad avverkning ger stora och omedelbara klimatvinster. En ny studie uppskattar att omvandlingen av skogslandskapet släppt ut mer kol än Sveriges fossila utsläpp sedan 1834.
Skydda Skogens och Greenpeace förslag till riksdag och regering är att:
- Uppdra länsstyrelserna, Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen att bilda naturreservat och biotopskydd av all skog med naturvärden hos Sveaskog, Fastighetsverket och Fortifikationsverket.
- Uppdra länsstyrelserna och Naturvårdsverket att bygga ut befintliga naturreservat genom landskapsplanering och restaurering, genom att binda samman och förstärka skyddsvärd skog med utvecklings- och arronderingsmarker.
- Ge Naturvårdsverket tillgång till mark från Fastighetsverket och Sveaskog för landskapsplanering och som ersättningsmark vid reservatsbildning på privat mark.
Sverige skulle då närma sig miljömålen på ett kostnads- och tidseffektivt sätt. Vi har endast 3-4 år på oss. En utförsäljning som stärker den redan dominanta skogsnäringen och där skogarna brukas med kalhyggen och planteringar är inte lösningen.
Elin Götmark, Talesperson för Skydda Skogen
Karolina Carlsson, Kampanjledare för Greenpeace Sverige
Artikeln är publicerad i Dala-Demokraten.