Historik
Skogslandskapet Karatj-Råvvåive har formats sedan isen smälte bort efter den senaste istiden för 10 000 år sedan. Här finns små, urgamla spår av människor, bland annat i form av eldplatser och barktäkter. Även nyare spår från dimensionsavverkningar runt förra sekelskiftet finns i området. Vad som är utmärkande är att området aldrig har kalavverkats. Renskötsel har bedrivits här i ett antal hundra år, och södra delen av området är idag ett kärnområde för Tuorpons sameby.
Beskrivning av området
Området är en kvadratmil stort och består till stor del av väglös, fjällnära gammelskog. Karatj-Råvvåive gränsar i väst till Pärlälvdalens fjällurskog och blir därmed en naturlig utvidgning av Sveriges största gammelskogsområde. Karatj-Råvvåive binder även ihop med Rakalvisområdet i öst, och skapar en korridor av skyddad natur som sträcker sig från Norges gräns ända ner mot Jokkmokks samhälle. Skogarna kring den svenska fjällkedjan är några av Europas sista stora sammanhängande områden med helt eller delvis väglöst land.
Inom området ryms kalfjäll, berg med urskogsartad granskog, utbredda klipphällar, hedar med flerhundraårig tallskog, stora myrmarker, bäckar, sjöar och väldigt blockiga områden. Något som är karaktäristiskt för de lägre delarna närmast sjön Karatj är spåren efter en stor storm vid förra sekelskiftet. Många av de grova vindfällda träden togs då tillvara, och även en del av de stående träden avverkades. Virkesuttaget var dock begränsat, och därmed är kontinuiteten inte bruten vare sig i marken, bland lågorna eller i trädskiktet. I vissa luckor ner mot sjön Karatj har stormar blåst omkull mycket av den gamla skogen, i andra partier har påverkan varit betydligt mindre.
Arbetet med att skydda skogen
Redan på 1990-talet gjorde naturvårdsgruppen Steget Före inventeringar på bland annat bergen Råvvåive och Kuossakåbbå, och startade då en dialog med markägaren för att skydda skogarna där.
Området har sedan början av 2000-talet varit klassat som ett planerat reservat hos Länsstyrelsen i Norrbotten, men det har saknats medel, arealmål och inte minst politisk vilja för att lösa in området. Markägaren Jokkmokks Allmänning har också kraftigt motsatt sig reservatsplanerna, och lobbat hårt mot ytterligare skogsskydd i Norrbotten.
Föreningen Skydda Skogen började sitt arbete med det större området Karatj-Råvvåive 2008, och har organiserat och genomfört inventeringsläger i området sedan dess med syfte att skydda det från exploatering. Genom åren har Skydda Skogen samarbetat med Naturskyddsföreningen i Jokkmokk och i Norrbotten, Jordens Vänner, Fältbiologerna och WWF. Samtliga dessa miljöorganisationer vill att området får ett formellt och varaktigt skydd.
Skydda Skogen försökte med hjälp av fältinventeringar stoppa en planerad avverkning i Skutoviken 2009. Det lyckades inte, och SCA avverkade istället en rotpost där Talvatisvägen slutar i väst. Många flerhundraåriga tallar avverkades, och stora naturvärden gick förlorade. Bland annat avverkades en lokal för smalfotad taggsvamp (EN), en art som är klassad som starkt hotad i den svenska rödlistan. Artdatabanken uppdaterar vart femte år rödlistan som klassificerar arter efter hur man bedömer deras risk att försvagas och dö ut. Rödlistan har 6 kategorier . Från livskraftig , nära hotad , sårbar, starkt hotad, akut hotad till utdöd .
Sedan dess har flera avverkningar av skogar med höga naturvärden skett i området, trots miljörörelsens protester. Reservatsförhandlingarna mellan myndigheter och markägaren fortsatte under flera år utan resultat.
Skydda Skogen fortsatte inventera och argumentera för att området ska skyddas i sin helhet.
2014 röstade folket fram Karatj-Råvvåive fram som en av landets 21 naturpärlor i en WWF-kampanj.
Under vintern 2014-15 avverkades ett område inom det planerade reservatet, en skog som Skogsstyrelsen dessutom klassat som nyckelbiotop. Detta ledde till att Jokkmokks Allmänning fick kritik i media. Virket från nyckelbiotopen visade sig med stor sannolikhet ha gått som bränsle till Jokkmokks kommunala värmeverk. Ytterligare fyra områden i Karatj-Råvvåive var då anmälda för avverkning, vilket ledde till att Länsstyrelsen i Norrbotten inrättade ett interimistiskt avverkningsförbud av dessa i september 2015. Skogsstyrelsen avslog dessutom i november samma år den av dessa fyra avverkningar som låg ovan gränsen för fjällnära skog.
I och med att det interimistiska förbudet skulle löpa ut hösten 2018, fanns farhågor att avverkningarna skulle återupptas. Nya avverkningsanmälningar hade dessutom kommit in till Skogsstyrelsen. Men under hösten 2018 nådde myndigheter och markägare en överenskommelse som innebär att en stor del av Karatj-Råvvåive skulle skyddas i de två reservaten Karatj-Råvvåive och Iekelvare. Den södra delen av Karatj-Råvvåive lämnades dock utanför uppgörelsen. Det framkom att markägaren önskade göra en ekopark av detta flera tusen hektar stora område vid Karatjsjöns norra strand. Nu har en process kring att bilda en ekopark startat mellan markägaren Jokkmokks Allmänning, Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Norrbotten.
Om ekoparker
Skydda skogen anser att om skogsbolagen själva vill utveckla sitt miljöarbete får de gärna skapa ekoparker i sina skogar. Dessa ekoparker kan däremot aldrig få ersätta det formella och långsiktiga skydd som behövs av Sveriges kvarvarande gammelskogar. Staten kan inte släppa ansvaret för bevarandet av biologisk mångfald och uppfyllelsen av riksdagens miljömål till vinstdrivande skogsbolag. För skyddsvärd skog som den i Karatj-Råvvåive är en permanent lösning det enda tillräckliga.
Skydda Skogen anser att ekoparker kan vara en bra förvaltningsform för skogar som är mer av utvecklingsområden, och där delar har mycket låga naturvärden. Där kan det vara okej att en del brukande sker. Det ska vara rätt förvaltningsform på rätt plats. Ett område med stora landskapsvärden och höga naturvärden ska inte brukas alls, då är naturreservat det enda rimliga.
Så länge södra Karatj Råvvåive inte får ett formellt skydd, kvarstår hotet om kalavverkning.
Skogsskydd i Sverige ur ett internationellt perspektiv
Sverige som land har åtagit sig att på sikt skydda 17% av landekosystemen enligt Nagoya-avtalet i FN , där skogen helt klart utgör den största andelen. Idag finns inte så mycket gammelskog i Sverige, snarare ungefär 5%. Endast omkring 3% av skogsarealen nedanför fjällen är formellt skyddad, vilket ger oss en bottenplacering både ur ett internationellt och biologiskt perspektiv.