Som de flesta lagt märke till pågår just nu i alla media en mycket påkostad kampanj från skogsnäringen i Sverige. Den kallas Svenska Skogen. Någon blir kanske förvånad. Är skogsnäringen desperat? Är den hotad? Det vore lite märkligt med tanke på att näringen redan har hela makten över skogen.
Å andra sidan har LRF och andra skogsägareföreningar lyckats göra skogsnäringen till den utsatta parten och den stora stygga naturvården till hotet mot dess rätt till ägande och brukande. Ännu mer förvånad blir man när det visar sig att Kampanjen Svenska Skogen bygger på en rad mer eller mindre avancerade lögner och halvsanningar, ofta framsagda i lättsam ton av en skojfrisk skådespelare. Man får bland annat veta att:
1.Skogsbruket är hållbart, 2. Skogen räcker till allt, 3. Det planteras minst dubbelt så många träd som det avverkas varje år, 4. På 1800-talet hade vi nästan inte någon skog i Sverige, 5. Idag har vi, tack vare skogsbruket, mer skog än någonsin, 6. De träd som idag avverkas blir klimatsmarta produkter, 7. Äganderätten i Sverige är hotad, 8. Reservat och nyckelbiotoper i Sverige är orsaken till ökade angrepp av granbarkborre, 9. Skogsbruket löser klimatkrisen, 10. 31 – 35 procent av skogen är redan skyddad.
Ingenting av detta är ju sant, det mesta har många gånger tillbakavisats av forskare.
Man ljuger alltså rakt av. Eller vad är det här? Önskedrömmar? Reklam? Propaganda?
Nej man kallar det information. Man påstår att det är sant.
Varför ljuger skogsindustrin?
Det är faktiskt en intressant fråga. Visst är det många som ljuger, men det är ändå anmärkningsvärt att en hel bransch etablerar ett så lösligt förhållande till sanningen. Man riskerar ju faktiskt sin heder, om sådant fortfarande gäller.
Att sälja virke och andra produkter är inte problemet. Efterfrågan är snarare för stor. Sågvirke är sedan länge en bristvara. Skogen räcker inte till.
Det speciella för den svenska skogsindustrin är att här finns finns en reell gräns för expansionen. Man brukar redan, eller har tillgång till, c:a 95% av den s k produktiva (lönsamma) skogsmarken. Men landet blir inte större. Gränsen är absolut på samma sätt som mänsklighetens på den här planeten. Det enda som ännu är obrukat är reservaten, nyckelbiotoperna och de spridda rester av naturskog som finns därutöver.
Att det finns skyddade områden där träd bara får stå och växa har näringen därmed allt svårare att acceptera. En aktuell idé är därför att på sikt låta upplösa vissa reservat, t ex, under förevändning att de sprider sjukdomar eller angrepp av granbarkborre, eller att skötseln är eftersatt, så att man tyvärr måste skicka in maskinerna. Här har man redan fått politisk hjälp från högerkanten.
Men reservaten skulle snart vara tomma på virke, och sen? Kampanjen bereder marken för kommande extrema och sannolikt mycket impopulära åtgärder. Experiment pågår redan med ett än mer intensivt skogsbruk, som med alla tillgängliga medel, inklusive gödsling, kan få träd som växer snabbare. Eller att öka omsättningen – skörd redan efter 60 år är på gång. (Som att slakta spädkalvar.)
Ett problem är de undersökningar som entydigt vittnar om att allmänheten i stor majoritet anser att kalhyggen är en styggelse och att naturskogen ska bevaras. En skogsdebatt har pågått i decennier. Miljörörelsen har på sätt och vis redan vunnit den, med tunga bevis på skövling, minskande biologisk mångfald, svåra körskador, förorenade vattendrag.
Märkligt nog tycks varken det folkliga missnöjet eller miljörörelsens kritik ha nått Sveriges Riksdag. Faktaresistens tycks råda beträffande oberoende forskares inlagor. Alla partier utom V ger sömngångaraktigt skogsbruket sitt fulla stöd och MP tiger. Inte ens städpersonalen i riksdagshuset känner väl till det exakta antalet lobbyister som kommer och går. Industrins budget för propaganda och kampanjer måste vara gigantisk. Även privata skogsägare får vara med och betala, 40 öre per kubikmeter sålt virke, något som kanske inte alla är införstådda med.
Varför ljuger skogsindustrin?
Att ljuga är fult, det vet alla, och rent maktspråk kan vara stötande. Men om man inte har sanningen på sin sida finns idag en helt ny skala av gråzoner, s k alternativa fakta. Den amerikanske presidenten har visat vägen och själv uppfunnit ett flertal varianter. Det är i dessa utmarker vi hittar de flesta av skogsnäringens utspel. Vad man påstår ska då inte uppfattas som sanningar i den gamla meningen, snarare som att man slår fast sin position. ”Vår ståndpunkt är härmed att vårt skogsbruk är hållbart”, förkortat till: Vårt skogsbruk är hållbart! Publiken får ingenting veta om sådana distinktioner.
Ett annat skäl att påstå lite vad som helst är att sprida osäkerhet, så tvivel, förvirra debatten. Rentav förstöra den. Makt är förutsättningen. Mer eller mindre medvetet litar man på att vad som än sägs – sant eller falskt – kan skogsbruket pågå som förut därute. Forskarnas varningar och folkets protester har hitintills aldrig lyckats ändra på den saken. Staten gömmer sig och vill ha in sin andel. Riksdagsbeslutade miljömål ignoreras. Artiklar som denna är meningslösa.
Och Svenska Skogen är inget debattforum. Vad som framförs kan inte motsägas, hur man än skriker i biosalongen. Det kan i bästa fall läsas som reklam, enkla slogans. ”Skogsbruket är bra för klimatet” upprepas överallt. Gärna med någon kompletterande harang som antyder att skogsindustrin nästan har uppfunnit fotosyntesen. Det är oerhört lite sant, men bolagsrepresentanter, liksom skogsägarföreningarnas ombud, lär sig utantill. Att framföras på lokala möten där folk klagar över att det har blivit ett kalhygge runt hembygdsgården – Tyck vad ni vill, men så tycker vi att det är. (Och det är förresten vi som har maskinerna!)
Mötesdeltagarna dricker upp sitt kallnade kaffe och går hem. Stjärnorna blänker. En liten planet i Vintergatans utkanter kämpar för sin överlevnad.
Läget är förtvivlat.
Av Thomas Tidholm