Granbarkborrar är en del av det naturliga skogsekosystemet. De är nyckelarter som gynnar och skapar förutsättningar för biologisk mångfald i skogen. Granbarkborren skapar död ved vilket är en bristvara för många lavar, mossor, svampar, insekter och fåglar i dagens skogslandskap. Granbarkborreangrepp i en naturskog betyder inte något negativt eftersom det behövs mer död ved i skogen.
Granbarkborren är en viktig födoresurs för många skogsarter såsom hackspettar, rovlevande flugor, skalbaggar och parasitsteklar. Det är därför viktigt att gynna dessa arter och bevara deras livsmiljöer för att minska risken för allvarliga massförekomster av granbarkborre i framtiden.
Död ved som plockas bort från skogen kan förvärra situationen eftersom den döda veden är viktig för granbarkborrens naturliga fiender.
Granbarkborren måste ha tillgång till färsk innerbark och är inte intresserad av döda träd utan bark. Den är inte heller intresserad av lövträd eller av tall. I en naturskog finns vanligtvis flera olika trädslag i olika åldrar och storlekar. Det gör att avståndet mellan lämpliga granar för granbarkborren i naturskogar kan vara förhållandevis stort och att det blir svårare för insekten att etablera sig. Enligt Skogsstyrelsen är granbarkborren en sällsynt art i en riktigt stor naturskog. Granbarkborrar i naturreservat innebär i de flesta fall inte något hot mot reservatens naturvärden, snarare tvärtom.
En stor del av dagens skogslandskap består av likåldriga och täta granbestånd vilket gynnar granbarkborren. De gynnas bland annat av vindfällda träd i hyggeskanter eller fristående träd som lämnats på hyggen. De lockas även till färska hyggen, troligtvis på grund av doften från stubbar och ris samt av feromon från artfränder.
En stor del av granbarkborrarna övervintrar dessutom i marken och blir kvar i skogen om avverkning utförs under vintern och våren. Mycket av barken, med barkborrar, riskerar dessutom att ramla av i skogen när skördaren upparbetar träden.
Bekämpningsåtgärder mot granbarkborrar kan stå i strid med EU:s art och habitatdirektiv och fågeldirektiv. EU-domstolen slog fast att bekämpning av granbarkborrar i värdefulla Bialowiezaskogen i Polen stred mot EU-direktiven vilket ledde till att avverkningarna stoppades. Hela 14 av 15 skogliga naturtyper i EU:s habitatdirektiv bedöms ha otillfredsställande eller dålig kvalitet i Sverige. Förlust av livsmiljöer är en stor bidragande orsak till att ca 2 000 skogslevande växt-, svamp- och djurarter är rödlistade idag.
För att bevara skogens biologiska mångfald behöver naturskogar skyddas och därutöver behöver den ensidiga satsningen på barrträd fasas ut. Skogen behöver klimatsäkras genom skogsskydd, naturlig föryngring och främjande av varierade bland- och lövskogar. Detta gynnar även ett flertal andra ekosystemtjänster.
Regeringsuppdrag om att bekämpa granbarkborrar
Naturvårdsverket har fått ett regeringsuppdrag om att ta fram vägledning för att bekämpa granbarkborrar i formellt skyddade skogar. Hittills har delar av naturreservat, reservatsförslag, nyckelbiotoper och biotopskydd i Sverige avverkats för att minska spridningen av granbarkborrar. I exempelvis reservatsförslaget vid sjön Risten i Åtvidabergs kommun i Östergötland har ett flertal nyckelbiotoper och värdekärnor avverkats och t.o.m. markberetts efter avverkning med granbarkborreangrepp som förevändning.
Avverkningar på grund av angrepp av granbarkborrar har exempelvis skett i följande naturreservat och reservatsförslag:
• Naturreservat Fiolenområdet, Alvesta och Växjö, Småland.
• Vallaskogens naturreservat, Linköpings kommun, Östergötland.
• Nynäs naturreservat, Trosa och Nyköping, Södermanland.
• Reservatsförslaget vid sjön Risten, Åtvidabergs kommun, Östergötland.
Avverkningar är planerade i ett flertal naturreservat på grund av angrepp av granbarkborre, exempelvis:
I Stockholms län vill man utföra åtgärder mot granbarkborre i 168 naturreservat, bland annat genom avverkning av granar och genom fällor. För att kunna utföra dessa åtgärder ska undantag göras från reservatsföreskrifterna.
Länsstyrelsen i Kalmar län har ändrat föreskrifterna och skötselplanerna i 25 naturreservat för att möjliggöra avverkning som åtgärd för att minska risken för spridning av granbarkborre.
Exempel på avverkade nyckelbiotoper i Östergötland.
Exempel på avverkat biotopskydd:
Biotopskyddsområde SK128-2015 vid Germundebo, Åtvidabergs kommun, Östergötland.
—
Läs mer om granbarkborrar här:
Ehnström, B. (1998). I roten på en gammal stubbe. Media express, Stockholm.
Ehnström, B. & Wikars, L.-O. (2019-10-25). Debatt: Mer skada än nytta att avverka granar i skyddade områden. Dala-Demokraten.
Hedgren, P.O. (2003). Granbarkborren (Ips typographus) och naturvården. Entomologisk Tidskrift 124 (3): 159-165.
Hedgren, P.O. (2006). Granbarkborren och andra skadeinsekter på granskog. SLU.
Land Skogsbruk (2011-05-18). Barkborren följer inte med virket.
Länsstyrelsen Örebro län (besökt 2020-07-23). Granbarkborre i naturreservat.
Schroeder, M. & Weslien, J. (2020). Skyddade områden och risk för angrepp av granbarkborre. SLU Fakta Skog 3, 2020.
Skogsaktuellt (2020-06-01). Han varnar för städmanin som tar bort barkborrens fienders.
Skogsstyrelsen (2020-01-27). Granbarkborrens roll i skogens ekosystem.
Sousa, M. (2019). On the multitrophic interactions between Ips typographus their tree host, associated microorganisms, and a predatory Medetera fly. Introductory Research Paper. SLU, Alnarp.
—
Utdrag från entomologen Bengt Ehnströms bok ”I roten på en gammal stubbe” (1998) (sid 98 – 101):
”Nya processer startar i samma ögonblick träden faller. Arterna som ingår i väven byts ut och många organismer, som till exempel insekter och svampar, bereds plötsligt fler möjligheter att leva på det döda trädet än på det levande.
Man påminns ständigt om liv och död i detta myller av olika parasiter och rovdjur. De ingår i en komplicerad väv där den döda barken och veden, ofta via trädsvampar, utgör huvudrätten på ett stort middagsbord. Samspelet mellan de växtätande småkrypen och deras parasiter och rovdjuren kan liknas vid desserter. Eller kanske vid kaffe och avec – sist av allt.
…
”Den åttatandade barkborren får tillsammans med klibb- och violtickor betraktas som mycket viktiga nyckelorganismer i granskogen. Med nyckelorganismer menas arter som har en stor betydelse för överlevnaden för andra arter i naturen. I den åttatandade barkborrens närmiljö lever över hundra småkryp samtidigt under granbarken. Går vi ytterligare fyrtio, femtio år framåt finner vi hundratals nya arter i samma beroendeställning till barkborren. Med detta vill jag inte plädera för att vi ska bygga upp stora stammar av barkborrar så att vi får stora mängder död ved i deras spår och på lång sikt förlorar en del av de gamla granbestånden i förtid. Jag vill endast visa att en del av de sammanhang som vi i dagens läge anser vara kontroversiella kanske är väldigt ursprungliga och att vi på vissa begränsade arealer borde låta naturen sköta sig själv. Trots att det kan skrämma lite. Kunskapen om att granbarkborrar inte finns kvar i gamla döda träd hoppas jag numera är välkänd bland skogsmännen. På 1970-talet var detta inte fallet. Vi har alltså kommit en bit på vägen. Med denna bok hoppas jag att intresset för att bevara död ved i skogen ökar och att vi lär oss se på döda träd och träddelar inte endast som pesthärdar (vilket faktiskt var en allmänt spridd föreställning för endast ett par decennier sedan) utan att vi främst ser på den döda veden som en av de viktigaste grundvalarna för den biologiska mångfalden i skogen. Dessutom finns i denna mångfald fortfarande så många gömda beroendeförhållanden arterna emellan, förhållanden som forskare i dagens läge endast börjar snudda vid…”