Det var en gång en stor skog, i en dal, bredvid en liten sjö. I det landet var vintrarna kalla och mörka, men somrarna ljuvliga med ljus hela natten. Det fanns otaliga mängder olika djur, växter och svampar i den skogen. Vissa bodde längst upp i träden, andra nere i marken, ytterligare några hälsade bara på ibland för att hitta en godbit av något slag. Där fanns lagom med ljus, fukt och näring för alla och livet frodades.
Skogen hade stått där sedan tidernas begynnelse och växt sig vild och vacker. Där fanns gamla tallar vilkas trä hade mjuknat lite, så att spillkråkan kunde bygga sitt bo. Kräsen som spillkråkan är, gör den ett nytt bo varje år, och lämnar det gamla till nya hyresgäster. Mården, pärlugglan, ekorren och knipan, alla är de glada över spillkråkans iver. För dem blir det gamla spillkråksboet ett nytt hem. I skogen fanns även gott om träd med smaskiga löv som älgen njöt av på somrarna, när den inte höll till i sjön för att svalka sig, vill säga. Varje vår och sommar fick skogen en bedårande ny matta av blommor som myggorna och humlorna hjälpte till att pollinera och sprida. På sensommaren och hösten fanns det gott om bär som både björnen och tjädern mumsade på. Där fanns verkligen mat och skydd åt alla.
Ibland, när vinden var på dåligt humör, blåste några träd omkull. Svamparna och insekterna, som levde gott i skogen, tog hand om de döda träden. I de luckor som uppstod när träden blåst omkull fanns snart nya ljusälskande blommor, men även skott från björk, rönn eller gran. Tack vare svamparnas och insekternas idoga mumsande på de döda träden, fanns där en prima grogrund för dessa nykomlingar.
En gång, när sommaren varit lång och varm, och marken torkat ut ordentligt, kom åskan. Med åskan kom en blixt, och ett gammalt träd började brinna. Snart brann det på en stor yta och särskilt granarna hade svårt att värja sig mot elden. Många träd, växter och djur strök med i eldsflammorna, tills regnet kom till slut. När elden släckts fanns det lite varstans döda träd som blivit svarta av elden. Men de små blöta delarna av skogen som trots torkan fanns kvar hade hindrat branden från att sprida sig längs marken. Visst fanns det en hel del liv kvar i skogen!
Den brända veden lockade till sig insekter och tretåiga hackspettar som hälsade på från skogar i närheten. Tillsammans med svamparna såg de till att den brända veden togs om hand. Även om spår av branden kunde ses på träden långt efteråt, hade livet snabbt återgått till det normala i skogen.
Men så en dag dök det upp en okänd filur i skogen. Hög som en hjort, gående på två ben och klädd i grälla färger. Den traskade omkring i skogen, kände på träden och…
Tråkigt slut
…fäste små remsor på dem. Så försvann filuren igen. Djuren som sett på från sina vrår och grenar undrade vad det för någon…
Det dröjde inte många dagar förrän filuren dök upp igen, men djuren kunde inte se filuren eftersom den fanns inuti en stor sak som förde en massa oväsen. Saken visade sig vilja skogen illa. För snart började de äldsta och största träden falla till marken eftersom de sågats ner av saken. Saken som djuren hade sett och inte kunde förstå sig på var vad filurerna kallar en skogsmaskin.
I flera dagar höll filuren på med att såga ner träden. Nu låg träden huller om buller. Djuren hade försökt hitta skydd så gott de kunde men alla hann inte undan. Sedan kom några filurer till och drog ut trästockarna ur skogen. Riset tog filurerna också med sig. Nu var marken bar där det hade funnits en frodig skog bara någon vecka tidigare. Solen låg på och torkade ut marken. Därför dog också de svamparna och växterna som var kvar. Så gick det till när människan kom till skogen.
Lyckligt slut
…spanade på marken. Den kanske letade efter något ätbart? Filuren spanade upp i träden, han kanske såg spillkråksboet. Där hade nu en mårdfamilj flyttat in. Men efter ett tag lämnade filuren skogen igen.
Det dröjde inte många dagar förrän filuren dök upp igen, men nu var det två filurer klädda i olika färger. De gick tillsammans genom skogen på nytt, klämde på träden igen och spanade på marken. De två filurerna såg på spåren efter den stora branden och nickade. De verkade vara nöjda fastän de inte åt några blåbär alls och inte åt de någon svamp heller!
Djuren hade nästan glömt att konstiga filurer hade hälsat på i skogen, när det kom ett gäng filurer igen, ett år senare. De gjorde några hål i marken och satte upp en fyrkantig skylt. På skylten var det krumelurer som såg ut ungefär så här: Naturreservat Sjödalens Gammelskog. Djurens, växternas, och svamparnas hem var räddat.