
”Värna det svenska skogsbruket”, skriver Jessica Polfjärd (M) och Sofia Stynsberg (M) den 8 juli i Smålandsposten. Nu svarar Martin Andersson och Per Darell på Naturskyddsföreningen, samt skogsägaren Lennart Turesson.
Skogsbruket har fortfarande betydelse för ekonomi och sysselsättning, om än numera endast två procent av Sveriges BNP kommer från denna näring och dess förädlingsvärde. Turismen utgör till exempel idag en större andel av ekonomin.
Den svenska skogen har många andra viktiga värden än produktion att värna, både för människor och andra varelser. Det kan vara värt att påminna om att skogsvårdslagen anger att produktion och naturvård ska vara jämställda mål i vår skogsanvändning. Trots detta har vi de senaste decennierna fått se större delen av landskapet omstöpas till mörka och artfattiga monokulturer, företrädesvis med gran. I sådana plantager trivs få arter, och få människor. Det behövs knappast ett tränat öga för att se detta.
Att kunna vistas i naturen är viktigt för vår hälsa och vårt välbefinnande. Allt fler upptäcker dock hur utarmade våra skogar har blivit, med undantag för reservat och andra små oaser. En ”granifiering” har dessutom skett av det tidigare förhållandevis öppna och varierade jordbrukslandskapet. Denna monokultur skiljer sig monumentalt från en riktig skog, som i sin fungerande form tvärtom hyser en mångfald av liv och livsutrymmen, bland annat med tillgång till stora mängder gamla träd, död ved och våtmarker. Debattörerna påstår att Sverige genom sitt skogsbruk skyddar biologisk mångfald. Man kan utan överdrifter konstatera att de har forskningen emot sig.
Den senaste rödlistan (2020) från Artdatabanken är ett exempel, där man konstaterar en negativ trend för den biologiska mångfalden i Sverige. Antalet rödlistade fågelarter har till exempel ökat med 21 procent sedan 2015. Man konstaterar vidare att de viktigaste påverkansfaktorerna för Sveriges arter är avverkning och igenväxning. Cirka 1 400 rödlistade arter påverkas starkt negativt av avverkning och ungefär lika många påverkas av igenväxning. Vi ser förvandlingen från skog till plantage i andra delar av världen. De flesta av oss ser den också på hemmaplan.
Skogsbruket i Sverige, och Kronoberg, bedrivs till helt avgörande del med kalhyggesbruk, med påföljande näringsläckage, markavvattning, koldioxidläckage, utarmning av svampflora och allt snabbare utrotning av andra arter. Med den ensidiga återbeskogningen följer också ökad sårbarhet för torka, storm och insektsangrepp, med ekonomiska konsekvenser för markägaren. Alternativa, mer skonsamma, skogsbruksmetoder finns dock, och de vinner terräng. Det går att hugga träd och ha skogen kvar.
Debattörerna påstår lättvindigt att mer än hälften av Sveriges natur är skyddad, utan att ange hur de räknat. Officiell statistik är tydligen inte att lita på. För var och en som vistas i skog och mark är deras slutsatser uppenbart orimliga. Vi tycker att läsaren förtjänar vederhäftiga uppgifter. Väljer man att ogiltigförklara myndighetsstatistik får man också förse läsaren med rimliga argument.
I Kronoberg är cirka två procent av den produktiva skogsmarken formellt skyddad från skogsbruk (reservat och biotopskydd). Ofta är dessa områden för små och för långt ifrån varandra för att kunna hysa livskraftiga populationer av arter över tid. Frivilliga avsättningar, i Kronoberg 5,6 procent, kan rätt valda vara betydelsefulla, men utgör ett mer osäkert skydd. Det är nu av stor vikt att vi inte avverkar de få kontinuitetsskogar (inklusive områden med ädellövträd) som ännu finns kvar.
Debattörerna efterlyser mer balans. Man kan undra hur de tänker sig att ännu fler plantager skulle bidra till detta. Vill vi låta ett litet ekonomiskt särintresse fritt forma nästan hela landskapet, på bekostnad av övriga medborgares naturupplevelser och övriga arters livsutrymme?
Jessica och Sofia, ni är välkomna att göra en skogsutflykt med oss, och se Kronobergs skogar med egna ögon. Det är lättare att föra dialog när man har verkligheten framför sig.
Martin Andersson, Naturskyddsföreningen
Per Darell, biolog, Naturskyddsföreningen
Lennart Turesson, skogsägare
Läs hela debattartikeln på Smålandspostens hemsida här.