Vårt första intryck av delbetänkandet av 2024 års skogspolitiska
utredning, ”Ett tydligt regelverk för aktivt skogsbruk”, är att det
framstår som en partsinlaga och ett beställningsarbete från
skogsindustrin. Observera att vi inte läst hela texten än, och vårt
fullständiga ställningstagande kommer i remissvaret. Men det är tydligt
att utredningen vill att man ska få avverka snabbare, den försöker
begränsa rätten att överklaga för miljöorganisationer, artskyddsfrågor
ska flyttas från Länsstyrelsen till Skogsstyrelsen, och ädellövskog ska
få avverkas utan tillståndsprövning.
Naturen med dess biologiska mångfald befinner sig idag i en mycket
allvarlig kris då skogsbruket förstört och fortsatt förstör naturskogar
och miljöer med känsliga och skyddsvärda arter. I utredningen märks inte
mycket av denna naturkris utan krisen i utredarens ögon verkar utgöras
mest av risken för virkesbrist till industrin och de hinder för
produktionen miljöhänsyn och naturbevarande utgör. Avsaknaden av
krisinsikt gör att utredningen i grunden inte föreslår lösningar på de
allvarliga problem naturen och skogsbruket står inför. Tvärtom innebär
utredningens förslag att skogsbruket kommer allt längre bort från ett
hållbart och naturanpassat skogsbruk.
Naturen med dess biologiska mångfald utgör en gemensam tillgång som
måste värnas i samband med all verksamhet, även skogsbruk. Något som
säkerställs via miljöbalken och EU-rätten. Allmänheten måste ha rätt
till insyn och att få lagar och myndighetsbeslut prövade. Detta sker via
den roll som miljöorganisationer fått i Århuskonventionen. En rättslig
prövning som är grundläggande för demokrati och en fungerande rättsstat.
Skogsutredningen tar inte hänsyn till dessa grundläggande
förutsättningar när man nu vill försöka införa begränsningar och hinder
för miljöorganisationers rätt att få prövningar av myndighetsbeslut i
samband med skogsbruk. Detta innebär att förslaget står i strid med
miljörätten, EU-rätten och Århuskonventionen.
Utredningen vill göra processen inför skogsavverkning tydligare för
markägarna, men vi tvivlar på att detta har lyckats. Om man separerar
avverkningsanmälan och samråd enligt Miljöbalken, så måste markägaren
själv avgöra när samråd behövs, vilket är en osäkerhet. Enligt
utredningen ska Skogsstyrelsen ha tydliga föreskrifter för när samråd
krävs, inklusive kartmaterial över skogar med höga naturvärden. Men
sådant material kan aldrig vara heltäckande, eftersom vi inte helt kan
känna till allt som finns i naturen. Därför finns alltid möjligheten att
de faktiska villkoren för samråd är uppfyllda på grund av okända
naturvärden, även om markägaren och Skogsstyrelsen saknar kunskap om
detta. I detta fall kan miljöorganisationer fortfarande överklaga och
kräva att myndigheten agerar enligt Miljöbalken.
Det är uppenbart att en anledning till att man ska kunna avverka 10
dagar efter en avverkningsanmälning, istället för sex veckor, är att
miljörörelsen ska få mindre tid att reagera, och virkesflödet till
industrin säkras. Dock nämns inte detta som skäl, utan bara att
Skogsstyrelsen ändå är så snabb i hanteringen. Vår erfarenhet är att
Skogsstyrelsens medarbetare är stressade och knappast kan ha den
framförhållning som krävs för att korta tiden – och dessutom har Mark-
och miljödomstolen underkänt kvalitén i Skogsstyrelsens
automatgranskning.
Utredningen vill låta Skogsstyrelsen ta över allt ansvar för
artskyddsfrågor i skogsbruket, istället för att det är Länsstyrelsen som
sköter dispensförfarandet som idag. Vi tvivlar på att Skogsstyrelsen har
tillräckligt med resurser och kompetens för detta.
Ytterst är det den som bedriver en verksamhet som måste se till att
verksamheten inte skadar naturen och den biologiska mångfalden. Man
måste då känna till vilka naturvärden och arter som förekommer och som
påverkas negativt. Att en markägare har en relevant naturinventering som
grund för sin verksamhet utgör inga höga krav. Utredningen föreslår dock
att kraven på att verksamhetsutövaren ska göra naturinventeringar starkt
ska begränsas. Utan en naturinventering ökar risken för allvarliga
skador på naturen och brott mot miljölagstiftningen i samband med
skogsbruk. Idag sker de flesta avverkningar utan att naturinventeringar
genomförts vilket leder till omfattande naturskador, och inget tyder på
att Skogsstyrelsen har viljan eller resurserna att se till att
inventeringar görs om inte markägaren gör det.