Tänk om du kunde dyka ner med huvudet i jorden under en rotvälta i en gammal skog, så att bara byxbaken och stövlarna syns! Då skulle du antagligen fascineras så mycket av det rika livet där nere, att du glömde tid och rum och blev liggande över vintern!
Stentryck av ÅsaLisa Linnman
ÅsaLisa Linnman, biolog och naturomsörjare har skrivit fem brev som hon kallar ”Samtala med skogen I-V”. Det första brevet publicerades i februari. Här är det andra brevet som handlar om gamla skogar:
I skogens glänta tycks tiden stå stilla.
Fårade stammar och lågor med mossa kan dock förvilla.
För i marken därunder tillväxer livet beständigt
i den riktiga skogen konstant och behändigt.
Men hinsides blandskogen blir man inte så glad.
Där står jämngamla granar tätt i rad efter rad.
I mörkret därunder, där livskraften sviker,
de sista organismerna förtvivlade skriker:
”Nu måste ni mänskor väl ändå förstå,
vad ni gör mot oss försvarslösa små?
Bakterier, amöbor, hoppstjärtar, kvalster,
håller ni hutlöst på hopplösa halster!
Nematoder, larver, tusenfötter och maskar,
allt närmare svältdöden traskar!
Men det var ju för egen och skogens skull,
vi olika arter skapade mångfald och mull!
Miljarders miljarder med gemensam kraft
bytte socker från trädrötters saft
mot kväverik näring och mineral,
av det byggde sen träden skogens sal.
Men den handeln är numer förskräckande skral,
i en plantage helt katastrofal!
Ni vet ju att skogar och träd som är gamla och stora,
är de som gynnar det mesta av fauna och flora.
Klart ni ska skydda rödlistans arter akut,
men det räcker inte när naturliga skogar snart tagit slut.
Varför har ni aldrig med skogen förhandlat
innan ni tusenåriga landskap förvandlat
till åkrar av träd utan frist eller variationer,
på endast ett par av mänskans generationer?” ”Det är en fråga för svår för mig att besvara!
Jag kan ej förklara och jag ville ju bara, sitta stilla här i gläntan och vara…”
Gamla skogar i Skandinavien är egentligen varken gamla eller unga eftersom livsrikedomen i dem består av individer i alla åldrar, i olika stadier av sina naturliga livscykler. Man kan också betrakta dem som tidlösa eftersom det var så väldigt länge sen de började växa, kanske redan för 10 000 år sedan när inlandsisen försvunnit. De har förvisso under perioder påverkats av människor på olika sätt och i olika utsträckning, men arterna har skapat naturskogarna tillsammans och kunnat hålla dem levande genom århundraden, om inte människor skövlat alltför mycket av mångfalden.
Träd som får leva hela sitt liv i en naturskog (granar 200-400 år, tallar 300-600 år, björkar 100-300 år) fångar också in mer koldioxid ju äldre de blir. Det beror på att de får en allt högre och vidare krona, som rymmer fler och fler barr eller blad i en allt större volym, vilket ökar fotosyntesen och bildandet av kolrikt socker.
Också döda varelser lever vidare i en skog. Men det sker i en annan form när deras delar övertas av olika nedbrytande och återuppbyggande arter. Vi ser det tydligast om vi följer ett träd som har fallit omkull (en s.k. låga) av ålder eller kanske i en storm. Sakta lämnar den över livet i barr eller blad, kvistar och grenar, stam och rötter till insekter och deras larver, till fåglar och svampar, mossor och lavar. Långsamt försvinner lågan ner genom marken och blir till sist en del av jorden.
Även där nere omvandlas livsrikedomen av arter hela tiden till annat liv. Förnan, det vill säga dött material som trillat ner på marken bidrar till jordmånens uppbyggnad, men större delen av humuslagren i skogarna på norra halvklotet byggs upp underifrån av alla mikroorganismer och småkryp som lever med och av varandra, tar hand om dött material och får kraften till sitt arbete från trädens socker via mykorrhizorna. Det innebär också att alltmer kol binds in i jorden och stannar där i en naturskog.
ÅsaLisa Linnman, biolog och naturomsörjare
Läs ÅsaLisa Linnmans första brev som handlar om livsrikedom här.