Theres Falldahl från Koskullskulle, Lappland har skickat några frågor till näringsdepartmentet och ledningen för Sveaskog. Vi hoppas med henne att dessa kommer besvaras. Theres har godkänt att texten läggs ut här, Skydda Skogen har lagt till illustrationerna. Så här skriver Theres:
I skrivande stund är jag en ensamstående tvåbarnsmamma till två flickor på 7- och 9 år. Vi försöker skapa en mer hållbar framtid inom vår lilla familj och dra vårt strå till stacken så att barnen, förhoppningsvis, skall ha en värld att växa upp i. Vi sopsorterar, handlar ekologiskt så långt det går, tänker på att hushålla med vatten och att återbruka så mycket vi kan. Vi bor nästan längst upp i landet där vi har mer vinter än barmark under året. Trots detta bedriver vi vårt eget lilla ekologiska jordbruk på vår lilla trädgårdslott; vi odlar grönsaker och blommor och har egna höns för både ägg och kött. Varje år ser vi till att lämna vissa delar av trädgården där växtligheten får härja fritt i form av nässlor, blommor och olika gräs. Detta för att gynna våra så otroligt viktiga pollinatörer, som även vi ser minskar från år till år. Förutom att lämna små ”ängar” i trädgården ser vi också till att så in ängsblommor där vi har utrymme för just dessa små djur. Även vi som miniatyrjordbrukare behöver alla pollinatörer vi kan få för att pollinera våra egna grödor och bärbuskar. Jag tycker att vi gör så gott vi bara kan, utefter våra förutsättningar, för att försöka bidra till en bättre värld för oss alla.
Öster om Koskullskulle bredar kallhyggena ut sig, på västra sidan finns gruvor.
Vi har också ett kommande projekt framför oss detta år då vi kommer minska vårt boende och därigenom även vårt klimatavtryck. Vår boendeyta kommer att minska från 157kvm till 77kvm och detta sker genom bygga upp en liten gammal timring där återbruk i allra högsta grad är det som kommer att utgöra vårt framtida hem.
Det känns dock så otroligt ledsamt och jag blir så oerhört förbannad när jag ser hur den klick av människor, som styr i vårt land, misshandlar vår omvärld. Med detta menar jag, först och främst, hur ni inte tar hand om- och sköter om våra skogar på ett bättre sätt. Pinsamt! Tragiskt! Oförlåtligt! De är orden för hur ni skövlar ut mångfalden ur Sverige. Pinsamt för Sverige, som skall gå i täten för miljötänk! Är de styrande för skogsbruket i Sverige totalt outbildade? Eller blundar ni bara för att det faktum att vi utrotar allt från de minsta av växter till svampar, insekter, bin, humlor och fåglar!? Alla dessa biologer, forskare och organisationer, för att inte tala om den lilla människan, som kämpar – som kämpar för att ni ska förstå och för att ni ska lära er. Som kämpar för att den klicken av människor, där ni ingår, som snart har missbrukat upp hela vårt lands skogar skall ändra uppfattning- och tillvägagångssätt! Vi har snart inga skogar! Vi har snart ingen värld – den där världen som våra barn ska växa upp i – och ta över efter oss. Vad är det ni tänker att vi skall efterlämna till nästkommande generationer? Ingenting!?
BNP, pengar, arbetstillfällen. Det är det styrande- och genomsyrande ämnet i våra liv idag. Det ständiga samtalsämnet och det ni vill representera i media och till oss små människor. Men vad gör allt detta då världen vi lever i går under? Då vi inte längre kan fortsätta våra liv som människor? Vi överlever inte utan det som faktiskt finns i naturen – det är det som är verkligheten! Då spelar dessa arbetstillfällen och pengar ingen som helst roll. Makthavarna i vårt eget land ställer oss alla på bar mark, bokstavligen!
Jag har en pensionerad granne. Hon arbetar- och kämpar frenetiskt och passionerat för skogen. Hon försöker, tillsammans med många andra, att bygga upp ett kontaktnät av människor som hoppas kunna ändra er inställning och ert agerande kring skogsbruket och kalhyggena ni gör i vårt avlånga land. Alla inser det akuta läget som råder. Alla ser verklighetens sönderslagna natur. Alla utom ni! För om ni hade insett vad ni faktiskt gör just nu, i denna stund, så hade ni ändrat denna skövling med omedelbar verkan! Vi har en tuff match, alla vi – små människor, forskare, biologer – en tuff match gentemot er. Emellanåt tappar man hoppet och orken bara rinner av en. Vad gör mina ansträngningar och vår lilla familjs arbete med att skapa en ljusare framtid för skillnad, när de som sitter på styret bara söker glimret av pengar? När ni blundar för det faktum att ni ödelägger vårt land!
När mina barn växer upp och de ställer mig frågan om jag visste om klimatkrisen så blir svaret såklart ´ja´. Om de frågar mig vad jag gjorde för att dra mitt strå till stacken så är mitt svar precis det jag nämnde för er i inledning. Min fråga till er är vad ni kommer att svara på samma fråga från era barn eller barnbarn? Kommer ni att förespråka alla tomma rutor av upplöjd mark ni lämnat efter er som ett lapptäcke i vårt avlånga land? Eller den ”skog” ni återplanterar som växt- och djurriket ändå inte överlever i? Eller ska ni berätta om den uttorkade jordskorpan ni lämnat efter er som avtryck, där mossor och lavar inte kan växa och där renarna står utan mat? Eller ska ni berätta om hur klövviltet, såsom älg och hjort, svälter på grund av skogen som försvinner? Eller kommer ni kanske att berätta om hur en mängd fågelarter inte haft kvar några häckningsplatser och därav dukat under? Tänk att vi människor, både vuxna och barn, bär på en sådan ångest för hur vår påverkan på planeten håller på att förinta vår enda värld! Ångest trots att vi ändå kämpar för att göra rätt! Ni borde ha en sådan ångest att ni aldrig får en blund i ögat. Hur kan ni sova om nätterna egentligen?
Runt omkring oss, även i vårt lilla samhälle uppe i Lappland, breder kalhyggena ut sig allt mer. Snart har vi ingen skog att vandra i. Det vi har att vandra runt i är en stenig jordskorpa utan liv, där några återplanterade magra tallar sakteliga växer upp för att utgöra den där ”skogen” som en gång stod där. En morgon för drygt två veckor sedan kom det en orrhöna promenerande, över vägen, in på vår tomt. Hon såg nästan glad ut att se mig och barnen och fann snabbt våra höns som traskade omkring ute på gården. Där gick hon omkring, en vild hönsfågel, bland våra tamhöns. Tillslut gick hon in i hönshagen där hon slog sig ner på en av deras sittpinnar. Konstigt att den söker sig in till samhället var min första tanke. Men i andra andetaget insåg jag att hon faktiskt inte har sitt hem kvar då de skövlat ner skogen runt omkring oss där vi bor. Det gjorde ont i hjärtat – det kändes som att hon kom för att be om hjälp. Var skulle hon ta vägen nu?
Spar mig floskler och fina ord om så-kallade ”ekoparker” och annat påhitt ni har för er för att låtsas dölja allt ni skadar! Det gottgör ingenting och det gör definitivt ingen skillnad för vår enda värld som ni, i rask takt, dödar. Det enda jag och många med mig ber er om är att agera, att stå upp för vår enda värld i samma raska takt som ni förintar den!