Allt som oftast hörs berättelsen om att det är synd om skogsägarna som hotas av den tretåiga hackspetten. Men det finns berättelser som aldrig kommer ut. De landsbygdsbor som bryr sig om skogen på riktigt, mer än att den ska bli flis och massaved, möter hot och trakasserier. De vågar inte gå ut i media med namn och bild eftersom de bor i närheten av skogsägaren. Här kommer berättelsen om Lennart och hans fru som drabbats av skogsbruket på nära håll.
Lennart bor i en röd stuga på svenska landsbygden. Han älskar skogens lugn. Skulle inte kunna tänka sig att bo någon annanstans. Hans fru Gudrun är rullstolsburen efter en stroke men med hjälp av hemtjänsten kan hon fortfarande bo kvar hemma vilket de är tacksamma för. Lennart är numera ute i skogen ensam men så ofta han kan. Det ger honom kraft att orka med. Han plockar svamp och lingon. Vet var de gamla skogarna med mosstäcken där orkidéerna blommar om våren finns. Han vet var kattugglan bor. Att det finns ett tretåig hackspettrevir i området. Det har han sett på de karaktäristiska ringmärkena i tallarna.
Lennart och Gudrun studerar fåglarna vid fågelbordet på vintern. De noterar att det nuförtiden är fler domherrar vid bordet än det var förr. Det är fler skogsfåglar överhuvudtaget som söker sig till deras fågelbord. Det är något som oroar dem. Flera fastigheter i området har sålts och köpts upp av en markinvesterare och en febril aktivitet med sprängningar och skogsvägbyggen har pågått de senaste åren. I skogen går en vandringsled som har fått läggas om för att skogar ska huggas ner. Kalhyggena kommer närmre och närmre. Lennart blir orolig. Ska det inte bli någon gammelskog kvar alls? Hackspetten, och talltitan som bor här som är beroende av gammalskog, vart ska de då ta vägen?
Den nya grannen som köpt upp marken i området är sällan där. Han har fastigheter på flera olika ställen i Sverige och utomlands han mestadels bor i. Lennart klipper hans gräsmatta och tar in posten åt honom under de perioder han är bortrest. Den nya grannen är inte den typ av person han föredrar att umgås med, han är för hetsig och domderande, men här på landet hjälps man åt. Så är det bara. En dag när Lennart lämnar över posten han tagit in medan grannen varit utomlands och de växlar några ord uttrycker Lennart sin oro över den ökade aktiviteten i skogen och berättar om den sällsynta hackspetten som har sitt revir i området och att det är viktigt att den får ha skog kvar. Grannen fnyser.
”Du borde köpa din egen skog så kan du låta den stå och ruttna åt hackspettarna om du vill det. Inte komma och ha synpunkter på vad andra gör med sin mark.”
Lennart som bott hela sitt liv i trakten ryggar tillbaka. Här har grannarna alltid kunnat prata med varann. Änkan som bor längre neråt vägen talade med alla de berörda när hon planerade sin senaste avverkning. Hon lyssnade in vad som var värdefullt för grannarna. Hon tog ner plantagen men avstod från vissa områden för att inte hennes grannars hus skulle bli exponerade för insyn från vägen och vind. Ja, det var hennes skog och hon gjorde vad hon ville med den. Men det var också hennes grannar och dem vill hon självklart visa hänsyn till. Så hade man alltid gjort här. Och naturskogen hon hade, den lät hon ta ner några granar i, men annars fick den stå kvar. För vem vill bo i en skog utan skog? Denna plats är ju skogens stad. Människorna, de är ju bara gäster här.
Lennart gick bekymrad hem. Markinvesteraren hade även köpt plantagen framför Lennart och Gudruns hus. Den var som granplantager är, trist och tät men den skyddade iallafall från att se vindkraftverken som smälldes upp åt det hållet för några år sen. Det vore katastrofalt både för värdet på Lennart och Gudruns fastighet men även för utsikten om den höggs ner. Han har rätt, ska jag ha något att säga till om så behöver jag äga marken, tänkte Lennart. Han hade sparat lite pengar att ha för oförutsedda utgifter. Så han gick tillbaka till grannen och frågade om han möjligen kunde köpa den lilla bit mark som låg framför huset. Svaret blev ett blankt nej.
Lennart som hittills bara noterat och glatt sig i hjärtat över de rika naturvärdena i området börjar registrera sina fynd av hackspettens ringmärkta träd i SLU:s Artportalen så att dess habitat ska få vara kvar. Det var tur för området där den tretåiga hackspetten hade sitt revir blev snart avverkningsanmäld. Grannens planer blir stoppade av Skogsstyrelsen och han blir rasande. Han ringer till lokaltidningen som gör ett reportage om att en markägare hotas av en tretåig hackspett. Just den här lokaltidningens reporter var på alerten och ställer faktiskt motfrågan om det inte kan vara ett alternativt att ansöka om att få sin skog skyddad, då skogsägaren kan få 125% av fastighetsvärdet om han har en skog med såpass höga naturvärden att en tretåig hackspett har sitt revir där? Då slipper han ju dessutom utgifterna för avverkning och markberedning.
Nej, det handlar om principen, att han själv ska få bestämma vad han ska göra med sin skog, det ska inte en hackspett bestämma. Hackspetten kan flytta, det kan inte jag.
Men han har ju i och för sig ett hus i Thailand. Och en lägenhet i Stockholm. Och han flyttade ju nyss hit. Så helt omöjligt att flytta är det ju inte. Men det förtäljer inte historien i tidningsreportaget.
En kväll bankar det på Lennarts dörr och när han öppnar står grannen utanför och säger att han ska passa sig för vad han låter registrera in i Artportalen.
”Hotar du mig?”
”Nej, jag säger bara som det är.”
Efter det känner sig Lennart inte trygg i området. Han förstår att grannen spritt ut till andra skogsägare i trakten att han har registrerat fynd efter fridlysta fåglar i Artportalen. Bilar kör onödigt nära Lennarts bil, gasar och kör om, förarna hytter med näven, blänger och så vidare. Personer som tidigare hälsat vänder honom ryggen när han kommer in i affären. Lennart börjar låsa dörren om nätterna. Se sig om när han är ute och går. Han slutar registrera fynd i Artportalen. Han vågar inte längre.
En vacker junidag dundrar skogsmaskinerna in framför Lennarts och Gudruns hus. Plantagen börjar avverkas.
”Är han galen! Hade han väntat 10 år hade han fått ut det dubbla!” utbrister en annan granne som är på besök när avverkningen av de knappt trettio år gamla träden tar sin början.
Nej, han tjänar inget på att ta ner en så ung skog. Det är inte ens tillåtet. Men det är hämnden för att Lennart la in fynd av ringhacksmärkta träd i Artportalen och Lennart törs inte kontakta Skogsstyrelsen att det huggs ner så ung skog.
Han törs inte ens ge sig ut med sin bil på svamputflykter för hans bil är utpekad i området som en sån där som registrerar in rödlistade arter. Numer tar Lennart cykeln när han ska ut i skogen.
När det är lunchrast och skogsmaskinerna tystnat tar Lennart ut Gudrun med rullstolen så hon ska kunna få vara i solen en stund. Ett ettrigt motorljud hörs. Grannen som har sett att de gått ut i trädgården kommer farande på sin fyrhjuling. Han bromsar in vid staketet, stänger av motorn och säger med ett brett leende ”Nå Gudrun, vad tycker du om din nya utsikt?”
Gudrun svarar inte. Hon gråter. Hon gråter för alla fågelungarna som var i sina bon i träden och ännu inte lärt sig flyga och som inte kom undan när deras boträd mejades ner. Hon gråter för vindsnurrorna som förut inte syntes bakom träden nu är fullt exponerade. Hon gråter för att han skrattar åt hennes bedrövelse. För att han vill henne och skogen illa. Eller vad vet hon egentligen om hans motiv. Kanske han bara hade tråkigt och ville ha lite action i skogen. Gudrun är uppvuxen här och skogen är en del av henne. Skogsbruk har alltid pågått här, men inte så här. Bara för att. Man har brukat skogen med sans och balans, vett och reson. Inte som nu när markinvesterare utan relation till platsen köper upp skog bara för att jämna den med rotknölarna och sen harva upp marken som om det vore vilken åker som helst.
Skövlingsmaskinerna går igång igen och fortsätter timma efter timma. Hela stugan skakar av vibrationerna från de enorma maskinerna. Hunden vill inte gå ut på flera dagar. Han ligger inne och darrar under kökssoffan. Lennart går ut med honom vid femtiden på morgonen innan maskinerna kör igång igen i gryningen. Katten är borta och kommer hem och stinker diesel. När klockan blivit sju på kvällen och skogsmaskinerna fortfarande kör går Lennart ut och knackar på hytten och säger: ”Snälla, min fru är handikappad, vi behöver sova.”
”Tyvärr, jag har ett jobb sköta”, säger skogsmaskinsföraren och fortsätter sitt värv till långt in på natten. Den kvällen får Lennart själv bära upp Gudrun ur rullstolen i sängen. Han ska inte göra det egentligen för sin rygg utan vänta på hemtjänstpersonalen. Men de kunde inte komma fram till huset för en timmerbil spärrade av vägen.
Artikelförfattarens personliga reflektioner:
Det handlar inte om skogsägare gentemot naturvänner. Det är ingen motsättning mellan att äga skog och värna naturen. Men de skogsägare som sköter skogen med omsorg för de arter som lever där törs inte heller protestera mot skövlingen för att inte bli betraktad som aktivister och stöta sig med grannar och jaktlagskamrater. Men de markägare som värnar skogliga ekosystem blir straffade på grund av detta skövlingståg som pågår i våra skogar påhejade av skogsbolagen där ekologiskt och ekonomiskt värdefulla timmerskogar byts ut mot klena plantageträd i virkesåkrar efter massaindustrins önskemål. Eftersom svenskt skogsbruk är fullkomligt marinerat av skogsindustrins narrativ om behovet av ett högintensivt skogsbruk före en hållbar process i skogens egen takt, så ryker naturskog efter naturskog. Vilket leder till att de skogsbönder som visar respekt för sin skog plötsligt står med den enda skogen i området hackspettarna och skogsorkideérna kan få en fristad i. Och om de skulle behöva hugga en större yta (gallra skog behövs ingen avverkningsanmälan för) så får de inte det. Det är ju inte hackspettarnas eller aktivisternas fel utan felet ligger ju i det osolidariska skövlingståg som gjort tretåiga hackspettar bostadslösa och rödlistade. Ett skövlingståg påhejat av LRF som hellre vill att Artskyddet ska förändras än att rucka på ett ohållbart skogsbruk. Som pekar ut de verkliga offren för kalhyggestormen som dragit fram över de svenska skogarna: hackspetten och knäroten som problemet, inte trakthyggesbruket som utraderar de skogliga arternas världar. Om skogen hade brukats på ett annat sätt hade ju inte skogens arter blivit rödlistade och miljö och skogsbruk hade inte stått i motsats till varandra.
Berättelsen att det är synd om skogsägarna som hotas av den tretåiga hackspetten hörs allt som oftast. De landsbygdsbor som bryr sig om skogen på riktigt, mer än att den ska bli flis och massaved till vilka arters pris som helst, de blir hotade med att bli skjutna under älgjakten, få sin katt överkörd, inte få snöröjning, inte få köpa ved, eller få sin fastighets värde minskad när skogen längs husknuten jämnas med marken om de yppar en önskan om att spara lite skog för djuren och fåglarna också. Deras berättelser kommer aldrig ut. De vågar inte gå ut i media med namn och bild för de bor granne med markägaren som har skogen som gisslan.
Skogsindustrilobbyn säger att det far runt miljöaktivister i skogar de inte har med att göra och registerar in arter. Ja, det är ju för att de som bor ute i den svenska landsbygden är hotade av den agrara maffian och för att Skogsstyrelsen inte hinner åka ut till alla avverkningsanmälningar.
De förtvivlade icke-skogsägande landsortsbor som ser att helheten trasas sönder av ett alltför hårt skogsbruk får i hemlighet kontakta utomsocknes skogsinventerare som vågar registrera in arter i Artportalen. Systemet är ju upplagt som så att namnet på den som registerar in arter visas, men inte vem som står för avverkningsanmälan – det klassas som en affärshemlighet.
Och hackspettarnas revir vars skog blev stoppade av Skogsstyrelsen från att avverkas tack vare Lennarts inregistrering av ringhack, hur gick det med den? Marken såldes och den nya ägaren avverkningsanmälde snabbt och det slank igenom Skogsstyrelsens bredmaskiga nät. Nu ligger den tretåiga hackspettens skog staplad i stockar längs vägen i väntan på att fraktas till massafabriken, kokas ner och bli billigt papper för att exporteras.
Vi måste ha toapapper är ett argument man ofta hör från skogsindustrin. Javisst, men ca 80 % av Sveriges skogsprodukter exporteras. Vi hade alltså kunnat minska uttaget i Sverige och ändå fått de skogsprodukter vi behöver och skogarnas kolsänkor och artrikedom kvar.
Pengar rasslar in till skogsbolagstopparna, skogsmarker utarmas och arter dör ut som aldrig kommer igen. Ett sextiotal vitryggiga hackspettar beräknas finnas kvar i Sverige. Fortsätter det så här blir det samma för den tretåiga hackspetten. Och i och med hackspettarnas försvinnande har granbarkborrens fiende nummer ett försvunnit. Hackspettarna är skogarnas bästa sanerare, naturens egna ”terminators.” Men får de inte möjlighet till bo, husrum, livsmiljö flyttar de. Om det finns marker att flytta till. Finns det inte kontinuitetsskog kvar dör de ut. Då kanske ett nytt ”universalt” DDT kan komma i bruk? Där vi låter kommande generationer, barn och barnbarn… ta konsekvenserna.
Slutord: Lennart och Gudrun heter egentligen något annat. De är ett exempel av många därute på landsbygden vars fastigheter får sitt värde sänkt, sina gamla stigar utraderade, vattentäkter förorenade vid kalhyggenas markberedning och om de har invändningar mot den hänsynslösa skövlingen blir trakasserade av något som närmast kan liknas vid en agrar maffia.
Jag som skriver detta kommer inte heller att underteckna med mitt namn för att inte Lennarts och Gudruns skövlingsglada granne ska kunna koppla mig som vän och denna text till dem. Människor i stugorna därute i skogarna gråter i skuggorna nedanför den medialt upplysta scenen medans skogsmaskinerna mullrar dagar och nätter för att sen när maskinerna tystnat och rullat bort så har fågelsången och hackspettars trummande försvunnit med dem.
En berättelse sällan hörd. Men på det andra sidan myntet av den kortsiktiga vinningens skull är den stora skogssorg som rinner tyst och mörk i stora delar av den svenska folksjälens djup.
Lennarts vän