Mosippan (Pulsatilla vernalis) är en karismatisk art som få personer numera får nöjet att hitta i det vilda. Det vill säga, i den mån man inte söker upp den på kända ställen. Så var det med blomman i bild, som råkade växa i en produktionsskog, i en lite glänta. Eftersom många hade lagt upp fyndet på Artportalen var den någorlunda lätt att hitta.
Typiska växtplatser är öppna skogsgläntor, på sandig eller grusig mark dock helst på sura jordar. Den trivs i skogar som brunnit, som Linné redan uppmärksammat i Dalarna 1734: ”Allestädes i den brända skogen växte den rara Pulsatilla apiifolio i otrolig myckenhet, att ingen ört fanns så mycket som hon” (citatet taget från Artfakta).
Blommans skönhet har gjort att den blivit så pass omtyckt att den valts till landskapsblomma i Härjedalen, men även i Södra Karelen (Finland) och Oppland fylke (Norge). Dess popularitet hos växtentusiaster har gjort att vi känner väl till hur populationen har förändrat. Intressant nog var mosippan nära att bli nationalblomma i Sverige, men fick sig se slagen av blåklocka.

Enligt artfakta är mosippan flerårig och kan bli uppemot 100 år gammal (!). Trots tåligheten är arten noterad som starkt hotad (EN) på rödlistan. Den lär ha minskat med 50% över de senaste 50 åren och på de lokaler där den finns kvar minskar mängden individer. Arten finns bara i Europa och den svenska population utgör en viktig del av hela populationen. Skogsbruk, grustäkter och avsaknad av bränder bidrar troligen till artens minskning.
Arten liknar den (något) mindre sällsynta Backsippan (Pulsatilla vulgaris) (sårbar, VU), med vilken man har noterat hybrider vid två tillfällen.
Arten har vi här på Skydda Skogens sida omnämnt vid flera tillfällen, tyvärr oftast i samband med hot om avverkning, till exempel: