Varglav (NT) brukar kunna ses på håll eftersom den är ”intensivt gulgrön” – den nästan lyser (bild 1). Den är knuten till hård och torr ved på främst tall men växer även på björk och gran. En typisk värd är ett stående dött träd, en s.k. torraka, och därför är varglaven numera sällsynt och rödlistad som nära hotad. Detta för att det är ont om död ved i skogen på grund av att skogsbruket städar undan det. I områden där det finns mycket substrat för varglaven att växa på, kan även en liten död gren räcka för att varglaven ska etablera sig (bild 2). Varglaven är fridlyst och förekommer som mest i Värmland och norrut till Jämtland.
Tidigare var, enligt Artfakta, varglav ett vanligt inslag på gamla träbyggnader även i södra och mellersta Sverige.
Varglaven troddes vara giftig eftersom den innehåller Vulpinsyra och den användes på åtel för döda rävar och vargar.


Varglaven har omnämnts i ett antal ärenden på Skydda Skogens hemsida, t. ex. i samband med planerade avverkningar på myrholmar och i samband med ett besök från ryska skogsexperter till Dalarna.
Enligt artskyddsförordningens 8 § gäller detta varglaven och en hel del andra arter:
I fråga om sådana vilt levande kärlväxter, mossor, lavar, svampar och alger som anges i bilaga 2 till denna förordning är det förbjudet att i den omfattning som framgår av bilagan
1. plocka, gräva upp eller på annat sätt ta bort eller skada exemplar av växterna, och
2. ta bort eller skada frön eller andra delar.
Tyvärr har detta hittills knappast hindrat skogsbrukets framfart.