Mittemot ett kalhygge
Nygjort kalhygge vid sjön. Foto Stefan Strömberg

Bild och text av Stefan Strömberg

På andra sidan sjön ligger det. Kalhygget. Ett stenkast från mitt gamla hus. Inte det fulaste eller det största, men väl det första.

Jag minns hur hemskt jag tyckte kalhygget såg ut. Då för fem år sedan. Det var innan jag visste hur mycket mer som skulle komma. Hur fult det kan bli. Vänder jag mig om har jag ett annat. En bit åt höger ligger en av de allra värsta. Ser ut som en våldtäkt på landskapet. Men det var väl bråttom.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Berätta hur det som ser ut att vara en skog vid kalhyggenas slut bara är smala remsor av träd som döljer nästa. Det måste vara ont om plats för djuren. Jag märker hur de liksom trängs ihop på en allt mindre yta.

Ofta känner jag att det är svårt att förklara det som händer för den som inte är insatt. Det ser väl inte så farligt ut, säger man när jag visar ett foto. Nej, kanske det.

Men jag skull kunna visa tio likadana bilder och jag har en tanke om att en gång kunna komma upp i luften och på så visa kunna fotografera för att verkligen demonstrera hur det ser ut när flera olika skogsbolag, till synes utan att samarbeta, går loss på naturen.

Ja, det var så jag tänkte där jag satt, mitt emot kalhygget, på andra sidan sjön. Det försvinner mycket skog och det går fort nu när den ska räcka till allt.

Läs fler personliga reflektioner om skog och skogsbruk:

När skogens egen Stradivarius ljuder

ÅsaLisa Linnman: Samtala med skogen om bioekonomi

Natur utan rättigheter vid avverkning

Film avslöjar ohållbar markberedning