Text av Monica Svensson, svampkonsulent i Bollnäs och deltagare sedan flera år i Forskningsresan i naturvårdens utmarker.
Så var det då åter dags för en fotograferingsrunda med min gode vän Benoît från Frankrike. Tidigt i våras hade vi kontakt och bokade två heldagar. Benoît har givit ut fyra vackra fotoböcker om svamp och en del av svamparna har han fotograferat i Sverige.
Jag vet vad Benoît söker och hade försökt i förhand att planera så att han skulle bli överraskad och glad. Första dagen hittade vi litegrann som Benoît arbetade med i en kalkrik gammelskog. Att jag fick plocka massor med svart trumpetsvamp och kantareller var ju inte heller ledsamt, precis.
Andra dagen började vi med ett litet biotopskyddat område och det blev några glada utrop både från Benoït och mig. Vi tog en annan väg hem, eftersom jag ville visa två andra, mycket fina gamla skogar.
-Åh, sa Benoît, när vi stannade till.
-Åh, beautiful!
När vi gått ur bilen, packat på oss kamerautrustningar och korgar och gått några meter runt ett stenblock såg jag förödelsen. Det fanns en cirka 20 meter bred rest kvar av den gamla skogen längst ner mot vägen, men annars var allt avverkat. Skogen var helt renrakad, skövlad. Och i den smala skogsresten fanns nästan inga svamparter över huvud taget. Ekologin var rubbad.
Jag blev bedrövad och berättade för Benôit om att det faktiskt händer ofta nu för tiden att en gammal skog, ofta tätortsnära, huggs och planteras med träd som aldrig kommer att bli så gamla som de man just avverkat. Ännu ett skogsplantage har skapats. En ”skog” kommer att växa upp som består av jämnåriga träd av samma art. Skogen blir förstås lätt att avverka om x antal år men förutsättningarna för de flesta av alla de andra arterna som fanns där har försvunnit.
Skogens gamla invånare har utrotats. I Sverige har vi så många arter som vi har internationellt ansvar för eftersom de knappt finns någon annanstans. Jag själv tittar på svampar, som jag känner bäst, men känner vanmakt när jag ofta ser förstörelsen och resterna efter en fin gammal skog. Jag skäms inför mitt barnbarn för att jag inte kan göra mer. Jag vill ju att hans barn och barnbarn ska få se en bombmurkla, en brandtaggsvamp, en raggtaggsvamp och förundras över vilken vacker och artrik natur vi har. Jag vill veta att han kan ta sina barnbarn och visa på att ”Här gick mormor och jag, och hon visade att det finns svampar som är så förunderligt vackra. Mormor visade hur man ska hitta dem och hon förklarade vad som behövs för att de ska leva!”
Och jag skämdes inför Benoît. Ytterligare två gamla skogar som vi skulle besöka finns ej mer.
Glöm naturturismen i framtiden. Förutsättningarna för den försvinner i samma takt som gammelskogarna.
Denna text har publicerades en gång tidigare (2011) på Skydda Skogens hemsida.