Mötet med duvhöken är oftast kort och överraskande. Den visar sig inte mer än nödvändigt. Kråkorna har vanligen upptäckt den långt tidigare och släpper den inte ur sikte. Kråkan är till hjälp vid artbestämningen då de alltid är mindre än duvhöken till skillnad från den snarlika sparvhöken. Duvhöken ger också ett kraftfullare intryck och har en mer vägvinnande flykt än sin mindre släkting.
Om falkar kan liknas vid savannens geparder är duvhöken mer som en leopard eller Amazonas jaguar, en smyg- och överraskningsjägare. En sådan behöver vara snabb att utnyttja topografins växlingar och göra hastiga undanmanövrar mellan trädstammarna. I öppen mark flyger den ibland så lågt att vingspetsarna snuddar vid marken. Det är inte för inte som duvhöken lär ha störst muskelmassa i förhållande till vingstorleken av alla svenska fåglar. Tidigt på våren kan man vid häckningsplatsen höra ett kacklande, hackigt läte lite hårdare i tonen än spillkråkan. Här kan man vid parningstid också bli bjuden på imponerande flyguppvisningar med störtdykningar.
Den optimala biotopen för duvhök är äldre tallblandskog med gott om bytesdjur som t ex skogshöns och ekorrar. Detta är en försvinnande naturtyp pga den svenska skogsbruksmodellen som inte tillåter äldre skog, då den ersätts av tät gran- eller tallplantage till vilken duvhöken inte är evolutionärt anpassad. De tätortsnära skogarna i Stockholmstrakten har pga högt rekreationsutnyttjande inte samma höga grad avverkats som i resten av Sverige. Stockholm har följaktligen Sveriges, ja kanske Europas tätaste duvhökspopulation.
Duvhöken har enligt Artdatabanken minskat med 22% de senaste 18 åren. Den klassas nära hotad (NT) på gränsen till sårbar (VU) på rödlistan.
Text och bild av Mikael Schulin
Läs gärna en artikel om hot mot duvhök:
Fortsatt tillfälligt avverkningsförbud i avverkningsanmäld skog i Västerviks kommun